Några Borgare i Stockholms Stads Tänkeböcker med anor från Luleå och Piteå socknar.

Av Ulf H Larsson, Stockholm

Inledning

Stockholms Stads Tänkeböcker innehåller notiser[1] från Stockholms Rådstugerätt. I denna rätt avgjordes både stort och smått, men för triviala mål fanns även Kämnärsrätten med två kämnärer. Rådsturättens rådmän[2] sammanträdde tre dagar i veckan under ledning av en av Stockholms borgmästare samt med närvaro av ståthållaren på Stockholms Slott. Rätten var, innan Hovrätten tillkom på 1600-talet, Sveriges högsta rättsliga instans som även dömde i t.ex. mål rörande landsförräderi[3]. Rätten var vid dessa tillfällen förstärkt med adliga bisittare. Trots att Stockholm på slutet av 1500-talet hade färre än 8000 invånare[4] var brottsligheten hög. Våldsbrotten var vanliga i en tid då många män gick omkring beväpnade med värjor och dolkar. Sexualiteten var kringgärdad med lagar vilket gjorde så kallade ”horsbrott” och ”lönskalägen” vanliga. Men den typ av rättsfall som här är av intresse är de arv, arvstvister och fastighetsaffärer som avhandlades i rätten. Dessa ger intressant information för släkt- och lokalforskare.

Rådsturätten dömde enligt Magnus Erikssons stadslag som tillkom på 1350-talet med särskild åtanke om Stockholm Stad som då blivit en betydande handelsstad med många utländska, främst tyska handelsmän. Fram till slaget vid Brunkeberg år 1471 var också rådet delat lika mellan tyska och svenska borgmästare och rådmän men därefter var alla borgmästare, rådmän och kämnärer svenska. En signifikant skillnad mellan Magnus Eriksson stadslag och landslag var att en kvinnas arvslott var lika stor som en mans i stadslagen medan i landslagen kvinnans arvslott bara var hälften av mannens arvslott.

Stockholm Stads Tänkeböcker (STb) finns bevarade och utgivna från åren 1474-1514, 1524-1529, 1544-1592 och 1592-1632 med luckor[5]. Vidare finns Stockholms Stads Jordböcker (SJb) utgivna från åren 1420-1474 och 1474-1498. I dessa jordeböcker finns fastighetsöverlåtelser samt arv av fast egendom noterade.

I Stockholms Stads Skotteböcker (SSb) antecknades alla borgare och de belopp som de årligen erlägger. ”Skotten” förmögenhetsbaserad, uttaget varierar men 0,25 % av förmögenheten var ett ”normalt” uttag. Skotteböckerna innehåller också räkenskaper över stadens utbetalningar. Skotteböcker finns bevarade och utgivna för åren 1460-1468, 1501-1510 och 1516-1525.

Slutligen finns Stockholm Stads Ämbetsbok (SÄb) för åren 1419-1544 utgiven. I denna finns per ämbetsår alla ämbetsmän från borgmästare och rådmän till brokikare och bomvaktare antecknade. I registret till ämbetsboken kan man följe enskilda borgares kommunala karriärer.

Till invigningen av Stockholms Stadshus år 1915 utgavs festskriften ”Stockholms Rådhus och Råd” (SRR), ett verk i två delar. Del I beskriver det gamla rådhuset och dess verksamheter medan del II innehåller matriklar över borgmästare (B.nnn), rådmän (R.nnn) och stadsskrivare m.fl. För varje person finns en sammanfattning av dennes kommunala karriär samt persondata som giftermål, döds- och begravningsdata mm.  Tyvärr saknas referenser och trots att jag funnit vissa uppgifter felaktiga eller tveksamma har jag ändå valt att referera till matriklarna[6]. Viktiga genealogiska data har dock kontrollerats mot tänke-, skotte- och jordeböckerna.

C.C. Sjödéns studie ”Stockholms Borgerskap under Sturetiden” har också varit till stor hjälp och biografin över Anders Svensson Bjur är till stora delar baserad på Sjödéns arbete. Alla viktiga genealogiska data har dock kontrollerats mot tänke-, skotte- och jordeböckerna. Viss information, t.ex. sonen Erik Anderssons nära knytning till Sten Sture d.y. har dock undgått Sjödén.

Birgitta Lagers doktorsavhandling om befolkningen i Stockholm under Johan III:s tid ger värdefull bakgrundsinformation, men saknar tyvärr information om de här undersökta personerna.

Nils Fribergs studie ”Stockholm i Bottniska farvatten” ger värdefull information om handeln och handelsmännens speciellt de så kallade ”bottnakarlarnas” verksamhet.

Lars Ericssons doktorsavhandling ”Borgare och byråkrater” ger information om borgmästare och råd under perioden 1599 – 1637. Hans uppsats i Släkt och Hävd Nr 1 1986 ”Två stockholmsborgares privatarkiv” d.v.s. borgmästarna Olof Pedersson Humbla och Mathias Trosts privatarkiv, är intressanta då båda borgmästarna varit gifta med Anna Olofsdotter Holm, änka efter birkarlen Nils Andersson Kråka från Sunderbyn i Luleå socken.

En bra genomgång och analys av teorierna kring birkarlaväsendet ges i Thomas Wallerströms doktorsavhandlig ”Norrbotten, Sverige och medeltiden”, del I, sidorna 239 – 250.

Johan Nordlander var troligen det förste som uppmärksammade att tänkeböckerna innehöll rikligt med information om folk med rötter i norr.  Han studerade de äldre tänkeböckerna i original. Hans tolkningar överensstämmer med de utgivna tänkeböckerna som här studerats. Med tanke på att han inte tillgång till register är han förvånansvärd komplett. Viss information, t.ex. att Erik Andersson, vars arvskifte han korrekt beskriver, var en son till borgmästaren Ander Svensson Bjur, har dock undgått honom. Vidare studerade han inte skotte-, ämbets- och jordeböckerna som ger värdefull kompletterande information. Nordlanders ”Norrländska Samlingar, Första delen 1-6” med bl.a. jordeboken över Västerbotten av år 1543, saköreslängder, skattelängder rörande köpmanspenningar mm med början från år 1539[7], vidare hans bok om ”Korsmässmarknaden” samt hans artikel ”Om Birkarlarne” i Historisk tidskrift 1906-1907 har varit till stor hjälp för att identifiera[8] de personer från Piteå och Luleå socknar som omnämndes i tänkeböckerna. För detta ändamål har även ”Piteå församlings äldsta historia, 1300 – 1700 talen”, en samling artiklar av lokalforskarna Olof Andersson och Helge Lundgren, används. I samma syfte har Albert Nordbergs ” En gammal norrbottensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia” används. Släktforskaren Leif Boströms artiklar om ”släkten Kråkas äldsta led” och ”birkarlar från Piteå socken” samt e-post från denne om personer i Luleå socken har också varit till hjälp för identifiering av personer i Luleå och Piteå socknar.

Se vidare käll- och litteraturlistan i slutet av detta dokument.

Innehållsförteckning:

Några Borgare i Stockholms Stads Tänkeböcker med anor från Luleå och Piteå socknar. 1

Inledning. 1

Bakgrund. 4

Personer i Stockholm från Luleå och Piteå socknar 5

Nils Gudvidsson Kock. 5

Gunnild Öndesdotter 6

Anders Svensson Bjur 7

Per Svensson (Bjur) 10

Erik Andersson (Bjur) 12

Birgitta Persdotter (Bjur) 13

Torfast Olsson. 17

Birgitta Torfastsdotter 19

Arklimästaren Olof Andersson och hans hustru Kristina. 20

Per Olsson Torfast 21

Karin Olofsdotter 25

Anna Andersdotter (Kråka) 28

Knut Nilsson Kråka. 32

Ingevald Olofsson. 36

Två släkter från Luleå och Piteå socknar 38

Släkten Bjur från Bensbyn i Luleå socken. 39

Torbjörn - släkten från Sjulnäs i Piteå socken. 40

Käll- och litteraturförteckning. 42

Noter: 43

 


Bakgrund

I det som nu kallas Norrbotten fanns inga städer före år 1621. Den handel som skedde hanterades dels av köpmän i Stockholm och Åbo som kallade ”bottnekarlar” som dels av landsköpmän och birkarlar bosatta i ”norra bottnen” vilket omfattade både östra och västra sidorna av Bottenviken. Landsköpmännen var besuttna bönder som även bedrev handel lokalt, på mässor och på städerna då speciellt Stockholm, Åbo och Gävle (senare även Härnösand). Birkarlarna var landsköpmän som även hade ensamrätt till handeln med samerna samt hanterade skatteindrivning av dessa för kronans räkning[9]. Kung Gustav tillsatte egna lappfogdar med början år 1553 som därefter hanterade skatteindrivningen. Lappfogden var ofta av birkarlasläkt. Birkarlarna drev handeln med samerna ända in på 1600-talet. När städerna i Norrland anlades på 1620-talet beordrades birkarlarna och landsköpmännen att bli borgare i dessa.

Birkarlarna och landsköpmännen utgjorde en lokal överklass, en bondearistokrati enligt Nordlander[10], inom vilken äktenskap i regel skedde. Äktenskap inom denna relativt lilla grupp var vanliga även över sockengränserna, speciellt gäller detta angränsande socknar som till exempel Luleå[11] och Piteå socknar. Det är också män från denna lokala överklass som flyttar till Stockholm för att därifrån som borgare och ”bottnekarlar” driva handel på Bottenvikens hamnar. Några blev storköpmän och redare som drev en omfattande handel även på svenska, baltiska, tyska och holländska städer. Några gjorde även kommunal karriär. I denna uppsats behandlas således en borgmästare och ett antal rådmän med rötter i Luleå och Piteå socknar.

Ett antal arvskiften efter dessa borgare har gjort det möjligt att ”rekonstruera” två familjer, en i vardera socknen. Dessa hade vittgående släktförbindelser inom bondearistokratin i Luleå och Piteå socknar. En birkarlasläkt från Piteå socken visade sig också ha en släktförbindelse med kungahuset!


Personer i Stockholm från Luleå och Piteå socknar

Nils Gudvidsson Kock

Nils eller ”Niclis guduidzson kok” som han benämndes i en notis i jordeboken daterad den 1 april 1448 när han köpte en fastighet för 100 mark. Gården låg nederst i Peder Olofssons gränd, nedanför Peter Jönssons tomt och mitt emot Magnus Danielssons gård. Den var 22 alnar lång och 14 ¼ aln bred[12].

Nils var troligen köpman och ”bottnakarl”. Namnet Kock var i Nils fall[13] ett så kallat ”vedernamn”, d.v.s. ett för en köpman lätt nedsättande namn. Nils bostad var i en gränd som gick från Österlånggatan ned mot hamnen[14]. Gränden låg nära eller kan ha varit samma gränd som nu kallas Kråkgränd, en gränd som vi har anledning att senare återkomma till. Cirka 40 år senare och många år efter Nils död kommer denna gård att nämnas i en arvstvist mellan Nils arvingar och Nils hustru Kristinas arvingar.

I ämbetsboken finns en ”Niclis kok” noterad som bomvaktare vid Kornhamn 1438-39[15]. I skotteboken[16] 1460-1468 ser vi att Nils Kock betalade skott åren 1460-64 samt att hans hustru betalade skotten 1465-68. Nils betalade 12 öre (1 mark 4 öre) årligen i skott år 1460, 1461, 1462 och 1464. Nils hustru betalade år 1465 1 mark . Åren 1466-68 betalade hon 6 öre årligen. Det verkar som om Nils avled år 1464. Möjligen delade han sin grannes, borgmästaren Mårten Lindorms öde, denne dödades år 1464 av en kanonkula avfyrad från slottet. Staden och slottet befinner sig på olika sidor i en av många unionsstrider. Kung Kristians trupper håller slottet medan Karl Knutsson (Bonde) håller Stockholms Stad med dess befästningar och soldater. Många stockholmsborgare omkom i dessa strider under detta år[17].

Efter Nils Kock död 1464 skänktes halva gården till Krokeks kloster, förmodligen mot årliga mässor för Nils själ, detta kan förklara varför hustru Kristina som änka skattade hälfter av vad Nils skattade under sin levnad. Kristina som överlevde sin man med många år dog troligen vintern 1488-89.

Den 19:e augusti 1489 fick Jöns Nilsson (sutor/skomakare) i Bensbyn i Luleå socken sin del i arvet efter Nils Kock, hälften av den gård, som Nils Kock skänkt till Krokeks kloster och som Håkan laxekar återlöst utan arvingarnas samtycke[18].

Den 4:e september 1490 gjorde Per Larsson från Alvik i Luleå socken anspråk på del i arvet efter Nils Kock som tilldelats Jöns Nilsson skomakare. Vidare framgår att gården varit Nils Kocks bostad, troligen den gård som köptes 1448. Vidare framlades ett brev från fogden Berendt Berntsson och underlagmannen Nils Hansson [Däjkn]. Det redogör för ett ting i Luleå socken där saken avhandlats. Kontentan av brevet är att Jöns Nilsson Skomakare var son till Nils Kocks brorsdotter, vidare att det fanns två brorssöner till Nils Kock ”som ännu lever”. Dessa, som förmodligen var åldriga, företräddes av Jöns Nilsson. Per Larsson var arvinge efter Nils Kocks hustru Kristina genom sin far Lars Jakobsson som var kusin med Kristina. Tinget hade hållits den 28 juli 1489. Vittnen på tinget var Hemming i Ersnäs, Mårten Magnusson, Håkan Dagesson, Johan Nilson i Bredåker, Jon Nilsson i Luleträsk (Buddbyn eller Svartbjörsbyn) Mårten Nilsson i Björsbyn, Johan Vilhelmsson i Smedsbyn, Nils Larsson, Johan Svensson i Rånbyn, Henrik Persson i Vitån och Johan Sjurdsson i Brändön[19].

Den 17:e augusti 1490[20] beslutades att Jöns Nilsson skomakare skulle ersättas av Per Larsson för den halva hushyran som Per erhållit men som Jöns hade haft rätt till. Per Larsson dömdes den 13:e augusti 1492 att böta 11 marker ”fore seth och böt han pa talade”. Samma dag bötade han också 15 marker för att ha kallat Jöns Nilsson i Bensbyn en tjuv[21]. Han var uppenbarligen missnöjd med domslutet. Saken kommer för rätten igen den 27:e augusti samma år då en förlikning åstadkoms varefter de båda trätobröderna omfamnar och kysser varandra inför rätten och lovar att följa rättens utslag ”swa ath jngen makth haffuer medh naga reth pa thale til ewijgh tiijdh”. Samma dag upplät Per Larsson sin hälft av Nils Kocks hus till rådmannen Anders Svensson Bjur som betalade Jöns Nilsson skomakare de 25 marker som Per Larsson var skyldig den senare[22]. Samma dag visade Jöns Nilson två brev från Nils Djäkn, underlagman i Västerbotten, för att styrka sin sak:

Det första brevet var ett intyg på att Jöns betalat Anders Galt i Värmdö för dennes del i Nils Kocks hus. Brevet var bevittnat av Nils Nilsson i Persön, [...] i Vibbyn, Jakob Östensson i Bensbyn, Jöns Hermansson i Pålänge[23] och Lars Persson i Bensbyn. (Även en herr Jakob Nilsson vittnade inför rätten att ovanstående var sant.)

Det andra brevet intygade att Jöns Nilssons ingalunda var en tjuv. Vittnen var Une Eriksson, Olof Persson i Brändön, Nils Johansson i Rånbyn, Lars Sibbjörnsson, Bjur Jonsson, Jöns Persson i Sävastbyn[24], Jöns Ingevaldsson, Elof Olsson, Vibbe Olsson, Johan Spiellesson och Gulle i Prästholm.

Den 15:e september 1494 sade rätten ”ath vil Anders Suensson beholle Jönss sutoris deel j garden, tha giffue hanom faste grvndh eller jord j gen”[25].

Den 27:e 1498 augusti upplät Anders Svensson, ”vor stadtz borgamestare”, och Anders samborna broder Per Svensson, efter dannemäns råd och samtycke, till Jöns Nilsson i Bensbyn hela sin brödradel, i skog och mark, åker och äng, kvarn och kvarnström, i ”watho och torro”, i deras fäders gård i Bensbyn som de ärvt efter sin fader Sven Bjursson, mot den fjärdedel som honom[26] tillhörde och ärvt hade efter Nils Kock här i Stockholm i herr Mårten Lindorms gränd[27]. Samma dag fick Nils Birgersson och Lars Birgersson en fjärdedel i gården som Jöns i Bensbyn äger i herr Mårten Lindorms gränd, ”som fordom Niclis Kock atte”[28]. Den 2:a september samma år träffas så en överenskommelse mellan Anders Svensson, Jöns i Bensbyn, och de båda Birgersönerna Lars och Nils som endast finns noterad som en rubrik i tankeboken[29].

Gunnild Öndesdotter

Gunnild var moster till borgmästaren Anders Svensson Bjur och dennes broder Per, söner till Sven Bjursson och dennes hustru N. Öndesdotter i Bensbyn och Luleå socken. Att Gunnild var änka efter en Olof Mickelsson när hon gifte sig med Botvid Persson grytgjutare framgår av jordeboken i en notis daterad den 26:e eller 28:e juni 1452[30]. I denna bekräftade Jöns Mickelsson på sin moders vägnar att Botvid Persson grytgjutare och dennes hustru Gunnild hade ”honom förnögt oc wel uträttat” arvet som tillfallit hans moder efter hennes käre son Olof Mickelsson. Olof Mickelssons ägde ett hus på Skomakargatan och var ”melis man” då ett grannhus såldes den 29:e januari 1448[31].

Botvid grytgjutare bodde ”västan mur” 1460-62 då han betalade 1 mark i ”skott” årligen[32]. 1463 betalade han endast 3 öre i skott samtidigt som han erhåller 1 mark i ersättning för att han följt konungen[33] till Västerås för att gjuta kanoner[34]. 1464 bor han i södra kvarteret och betalade 1 mark i skott. Så även åren 1465-68[35].

Botvid grytgjutare köpte den 31:a oktober 1468 hälften av en fastighet omfattande ett stenhus med tillhörande källare och ett trähus för 100 marker (stockholmska) av en Brynolf från Järvsö socken[36]. Andra hälften av samma fastighet köpte Botvid den 27:e februari 1469 av en Erik bältare från Uppsala[37]. Han betalade 100 marker även för denna del och ägde därefter hela fastigheten värd 200 marker, en inte obetydlig summa på en tid då en smed hade 5 mark i årslön och en häst kostade 8 mark.

Botvid grytgjutare var föreståndare för välgörenhetsinrättningen fredagsallmosan åren 1475-1488[38].

Den 19:e november 1487 gav Botvid grytgjutare och hans hustru Gunnild varandra 3:e penning (ömsesidigt testamente som enligt lagen endast kunde ges om bröstarvingar saknades). Ombud för Gunnild var hennes systersöner Anders Svensson Bjur och dennes bror Per[39].

Den 30:e mars 1493 skedde arvskifte efter Botvid Persson grytgjutare utan att Gunnild nämndes, alltså var även hon död. Arvingarna var Lars Larsson guldsmed med sonen Jakob och Lars Mattsson skräddare med hustru Kristina Månsdotter[40]. Lars guldsmed var en etablerad borgare som redan den 26:e november 1466 köpt ett hus i Gråmunkegränden av en Karl Ingevaldsson[41]. I några notiser från den 7:e juli 1505 angående arvskiftet efter Lars guldsmed framgår att sonen Jakob Larsson var Botvids och Gunnilds gudson. Vidare framgår att Lars Mattson var Jakobs förmyndare och gift med Jakobs syster. Lars Larsson guldsmeds änka Katarina var Jakobs och hans halvsyskons Örjan Larssons och ”jomffrw” Anna Larsdotters styvmoder[42].

Tyvärr finns inget dokument angående arvet efter Gunnild Öndesdotter bevarat. Anders Svensson Bjur, dennes bror Per samt deras eventuella syskon bör ha tillhört hennes arvingar.

Anders Svensson Bjur

Anders Svenson härstammade från Bensbyn i Luleå socken, där hans fader, Sven Bjursson, ägde ”skog och mark, åker och äng, kvarnar och kvarnströmmar” [43]. Efter faderns patronymikon tog han tillnamnet Bjur. Troligen inflyttade han till Stockholm i slutet av 1470-talet. Han nämndes i tänkeboken för första gången 1478, då han rannsakades för okvädning mot rådmannen Erik Johansson[44]. Följande år råkade han under ett samkväm i gillestugan i gräl med en man vid namn Jöns Jönsson. Saken drogs inför rätten, och Jöns bötfälldes för okvädning. Anders, som under grälet övergått till handgripligheter, försäkrade den 15 och 18 december[45], att han icke ”medh wredz vilia” slagit sin motståndare, och gick därför fri för uppträdandet i gillestugan men dömdes till 160 marks böter för att han misshandlat honom ”i kirkio weg”. Han synes ha varit en hetlevrad man; även i det följande omtalas han som part i tvister.

I ämbetsboken sammanfattas hans kommunala karriär som följer: Han var rådman åren 1487-98 (satt i rätten 1488 och 1492), kämnär 1487, skottherre 1489 och 1491, föreståndare för St. Örjans hospital 1493, hövitsman i södra kvarteret 1497, och borgmästare åren 1498-1512 (satt som borgmästare i rätten 1498, 1500, 1505, 1507, 1509 och 1511). Han innehade nyklarna till yttre söder torn 1508-1512[46].

Anders Svensson Bjur var köpman. Under yngre år handlade han bl.a. med insaltad lax, han nämns i ett par notiser angående affärer med salt[47] och utförde på eget fartyg. Troligtvis handlade han främst vid kusterna kring Bottniska viken. Han kallas ibland ”bottnakarl”, och 1484 bötfälldes han för olaga köpslagan i ”norra bottnen”. På 1490-talet måste han upphöra med sina resor till Norrland. Den 4:e maj 1495 tillsades han, ”ath han skal nw j thenne thilkomende sommer ende sin kopslagan j Norrbotn sielffuer och siden her epter ey hwmake sich tijt vtan sith egit myndoga och wyssa budh, ther medh her epter segle til stederne en ressa, hwarth hanom teckes och ey sielffuer ytermera til Norrebotn”.

Handel med lax drev han så sent som den 31 maj 1505 då änkan efter en Torfast, av namnet att döma från Norrbotten, tilltalar honom för en båtlast med lax[48].Troligen drev han i fortsättningen denna handel i bolag med en viss Nils Birgersson. Den 13;e oktober 1516 dömdes denne att tillsammans med Anders änka till hustrun Anna Tavast utbetala en läst kött, som Anders var skyldig henne. Anders hade intressen även i det mellansvenska handelsområdet, bl. a. i Arboga, Uppsala och Strängnäs. Han sysslade också med transjudning, åren 1505 och 1508 inköpte han tranbodar av staden, och export av järn till Rostock. I olika sammanhang omtalas hans fartyg, och 1512 fick han och ett par andra stockholmare som säkerhet för ett lån av slottsfogden några skeppskanoner, som de skulle få använda under en sjöresa.

Anders Svensson Bjur var en av de rikaste köpmännen i Stockholm. Under 1500-talets första decennium steg hans skatt från 5 mark 4 öre 1501 till 8 mark 1509. Han nämnes även i fastighets- och pantaffärer. Genom sin duglighet vann han stort förtroende i staden och hade ett flertal förtroendeuppdrag. Han var rådman 1487-98 och därefter borgmästare till 1512. År 1504 hade han i uppdrag att låta återuppbygga den Heliga Gravens gilles hus, förskottera kostnaden och sedan få betalningen av gillets medel.

Som en av de ledande männen i staden engagerades han i tidens politiska strider med ord och handling för sin åsikt. Han var en anhängare till ärkebiskopen Jakob Ulfsson och tillhörde således den riksrådsvänliga fraktionen inom borgerskapet. Redan 1495 ansåg Sten Sture troligen att han var opålitlig. Antagligen hade han blivit utsedd att som stadens ombud närvara vid unionsmötet i Kalmar samma år, men den 4/5 befriades han från uppdraget ”före hans store forfalz erinde skul och före vaar hoffuizmans scriffuelse scul”. Som tidigare nämnts, tillsades han samma dag att upphöra med sina handelsfärder till Norrbotten. Ärkebiskopen, Jakob Ulfsson, som vid denna tid hade Norrbotten i förläning, hade säkerligen sina agenter, som sökte påverka stämningen i landskapet till förmån för riksrådspartiet. Herr Sten fruktade troligen, att Anders med den auktoritet, som hans ställning i rikets främsta stad gav, skulle kunna ge dem ett verksamt stöd i deras strävanden.

Tiden närmast före konung Hans' tronbestigning for han och rådmannen Anders Helsing med bud mellan ärkebiskopen och herr Sten, som då uppehöll sig på Stockholms slott. Sannolikt hade de Jakob Ulfssons förtroende och fick därför tjänstgöra som budbärare. Vid det första valet av råd under den danska tiden utnämndes Anders Svensson Bjur till borgmästare. Då Sturarna under upproret 1501 ryckt in i staden och belägrade slottet, begagnade han sig av sin myndighet för att hjälpa borgens besättning och förmå bönderna att dra sig tillbaka. Han lät några fiskare nattetid föra sina båtar ut ur hamnen för att fiska för slottets behov, och han agiterade energiskt bland belägringstrupperna. Det verkar som om att herr Anders inte bestraffats för sitt handlingssätt. Dock kan man se, att han under herr Stens andra tid som riksföreståndare inte satt i rätten som borgmästare. Han kunde även i fortsättningen behålla sin ställning i staden, men stämplades dock inom det gamla sturepartiet som förrädare. Under striderna före Stockholms fall 1497 hade han och rådmannen Anders Helsing begivit sig till Reval. De misstänktes troligen för att under resan ha sökt förbindelse med den danska flottan, som kort efteråt anlände till staden, och anklagades för detta den 23:e september 1506. De kunde dock bevisa, att de företagit resan med rådets samtycke. I en överstruken notis av den 2:a september 1514, alltså efter Anders' död, omtalas att en viss Per Andersson bottnakarl får böta 80 mark för att ha beskyllt honom för förräderi, men att målet nedlagts, sedan Per erkänt och förklarat sig vid tillfället ha varit så drucken, att han inte vetat, vad han sagt. Anders' broder Per däremot, som mot lagens stadgande ingått en hemlig förlikning med Per Andersson, dömdes enligt en likaledes överstruken notis att betala 40 mark i böter[49].

Sedan Svante Nilsson kommit till makten, anslöt sig Anders till denne och tjänstgjorde som ett av hans ombud först under rannsakningen med Ingeborg angående hennes makes skulder och sedan vid en rad förhandlingar om lån med borgerskapet. Av den bevarade skriftväxlingen att döma gjorde han sitt bästa för att tjäna sin herre. År 1505 hade han jämte slottsfogden och borgmästaren Erik Jönsson riksföreståndarens uppdrag att granska Ernst Muggels tullräkenskaper. När herr Svante år 1507 sände krigsmän till Kalmar, deltog även herr Anders Svensson med knektar, som utrustats av Stockholms stad; enligt räkenskaperna fick han den 1:a september detta år 5 mark till en häst. Längre fram synes förhållandet till riksföreståndaren ha försämrats. År 1511 framställde han inför ärkebiskopen häftiga anklagelser mot ett par av herr Svantes tjänare, bland dem den kände prebendaten Martin Jönsson. Kanske gick han här Jakob Ulfssons ärende; denne hyste stark ovilja mot Martin och önskade få honom avlägsnad ur riksföreståndarens tjänst.

Före den 21:a februari 1481 ingick Anders äktenskap med Birgitta, styvdotter till Anders Jonsson i Sanda och dotter till dennes hustru Margit Matsdotter, som på mödernet härstammade från en frälsesläkt. Anders fick nämnda dag ett stenhus med grund, källare och bodar som medgift med henne[50]. Med hans samtycke bortbytte hon den 27:e maj 1489 sitt ”gamla, fasta frälse och fria möderne”, några gårdar på Ekerö, Färingö och Lovö, mot ett stenhus vid Korntorg i Stockholm. Vi vet inte, när hon avled, men den 26:e augusti 1504 nämndes Anders som omgift med en viss Kristina. Makarna sålde då till Johan köttmångare sin del i arvet efter Kristinas fränka, stockholmsborgaren Erik Persson krokhands hustru Kristina[51]. I sitt första äktenskap hade Anders sonen Erik, mer om honom nedan.

Anders Svensson noteras som frånvarande i rätten den 24:e maj 1512[52]. Den 17 november 1512 infinner sig dock herr Anders Svensson inför rätten och efterskänkte hustru Gertrud 410 mark, som hennes make Hans tegere varit skyldig[53]. Anders avled före den 23:e maj 1513, då han omnämndes som salig när sonen Erik Andersson med fullmakt från Anders änka Kristina [Eriks styvmoders] upplåter ett hus i Mårten Lindorms gränd till [Eriks farbror] Per Svensson, möjligen det hus som Nils Kock en gång hade ägt och bebott[54].

Den 19:e mars 1515 gjorde sonen Erik och hans styvmoder Kristina arvskifte efter Anders Svensson Bjur. Kristina fick på sin lott tre stenhus, ett vid Stortorget och två på Skomakargatan, samt ett stall och ett par bodar. Erik fick två stenhus, varav ett sägs vara hans fädernes hus, en sälbod, en kålgård och en bod. I protokollet står, att de gemensamt skänkt en fastighet till den Heliga Gravens gille[55].

Kristina betalade 2 mark 4 öre årligen i ”skott” 1516-21, då hon bodde i inre kvarteret ”innan mur”[56]. Under åren 1522-25 finns ingen skatt noterad, möjligen hade hon då träffat den uppgörelse med Själagården som omnämndes nedan.

Den 18:e september 1527 sker en förlikning mellan Kristina och Själagården. Hon får då igen sitt hus mot att hon betalade 20 marker och en upplupen årshyra till föreståndarna[57].

Arvsskiftet efter henne verkar ha skett så sent som 1538. I rubriken till en notis[58], troligen från detta år, till den förkomna tänkeboken för åren 1533-1538, omnämndes arvskiftet efter salig hustru Kristina, herr Anders Svenssons[59].

Per Svensson (Bjur)

Anders' bror Per var till yrket köpman och drev handel bl.a. på Reval. Den 27:e augusti 1498 överlämnade han och Anders sitt arv, sin brödradel, efter fadern Sven Bjursson till Jöns Nilsson skomakare i Bensbyn, och denne gav i utbyte sin andel av en fastighet i Mårten Lindorms gränd som Jöns fått i arv efter borgaren Nils Kock.

Den 9:e september 1486 upplät Per och brodern Anders mark i Rutvik till Per Larsson i Alvik[60]. Samma dag upplät Per Larsson ett hus i Hinse Jönssons gränd, det nedersta huset på höger han och på södra sidan, ”som fordom Niels Kock atte”.

Den 19:e november 1487 var Per och Anders, titulerad kämnär, ombud för sin släkting Gunnild, Botvid Grytgjutares hustru. Botvid och Gunnild gav varandra så kallad tredjepenning i ömsesidigt arv[61].

Per Svensson sålde den 15:e november 1507 ett hus ”västan mur” till Nils Helsing. Huset sades ha byggts och bebotts av brodern herr Anders Svensson[62]. Även om Per inte blir rådman[63] så får han diverse hedersuppdrag, den 12:e maj och den 18:e juli 1515 var han t.ex. testamentsexekutor för Mats smeds framlidne hustru Karin [64]. I ämbetsboken sammanfattas hans kommunala karriär: Per Svensson innehade nycklarna till Draktornet åren 1497, 1498 och 1500. Han var skottherre 1500-1501, innehade nycklarna till yttre Norretorn 1501 samt var föreståndare för Själagården 1502-1509[65].

Den 23 juni 1515 omnämndes Per Svensson och hans hustru i en förlikning mellan Karl Tordsson guldsmed och Nils guldsmeds hustru Karin som skulle ”förbidie Karl, Per Suenson och theiris hustrvr med flere danne quinnor” [66]. Den 13:e augusti samma år noteras att ”the ringer Per Suensson talde om skole staa j rettin ther tiil Erik Andersson komer her”[67].

Per var gift med Karin Olofsdotter, en dotter till Mickel Nilsson klensmeds hustru Sigrid i hennes tidigare äktenskap med Olof Andersson klensmed. Den 18:e december 1486 upplåter hustru Sigrid, Mickel klensmeds änka, till sin svärson Per Svensson, hälften av en fastighet på Smedjegatan omfattande ett trähus, tomt, källare och bodar[68]. Den 27:e maj 1499 framträder Anders Olsson, Mickel klensmeds styvson, och gav sin svåger Per Svensson, ”quit fry lydich och löss för sitt möderne som honom tillhörde ath erffue med sin syster...”[69]. Karin Olofsdotter var troligen helsyster till Anders Olsson och därmed även dotter till klensmeden Olof Andersson. Karin och Anders hade troligen en äldre syster Kristina som före den 15 september 1573 gifte sig med den blivande rådmannen Nils Magnusson som då bekräftade att han fått ut sin hustrus arv efter Olof klensmed (25 mark stockholmska) av hennes styvfader Mickel klensmed[70]. I jordeboken omnämndes Olof Andersson klensmed i en notis daterad den 14:e maj 1446 då han köpte ett stenhus för 85 marker svenska penningar[71]. Olof klensmed innehade nycklarna till Norreport 1453-54[72]. Troligen finns han även dokumenterad under namnet ”Olof Andersson” men är då svår att urskilja från andra med samma namn. Arvskifte efter rådmannen Nils Magnusson skedde den 24:e oktober 1496 mellan änkan Kristina och Nils arvingar från Åland och Satakunta i nuvarande Finland[73].

Per Svenson betalade 2 mark 4 öre i ”skott” för år 1516[74]. Hustru Karin betalade detsamma 1517, 1518-19 2 mark 2 öre årligen, 1521 2 mark 4 öre, 1522 3 mark, 1523 1 mark 4 öre, 1524-25 4 mark årligen[75]. Karin verkade sitta i ”orubbat bo”, och år 1524 hade hon ökat på sin förmögenhet[76]. Att hustru Karin satt i orubbat bo samt avsaknaden av ett dokumenterat arvs efter Per Svensson tyder på att en eller flera bröstarvingar fanns.

Den 20:e 1518 gav Sten Sture (d.y.) hustru Karin, Per Svenssons änka, ”sin wenskap”, (förlåtelse) för att hon hade hyst en förrädare ”som stal sig aff Stagit och warit i Wpsala ner prester och pa bygden och mellan at her i byn vel j xiiij wekur etc.”

Den 1:a augusti 1524 noteras att ”hustru Katerina, Per Swenssons, fföröye munken medh x mark paa räkenskap”[77]. Den 21:a augusti 1525 blir Nils Kurete ålagd att förlika sig med [betala hushyran till] hustru Katarina eller se sig om efter ett annat hus[78]. Den 14:e juni 1525 noteras att hustru Katarina, Per Svensons skall ges tillträde till huset som prebenden pantsatt till henne.

Den 13:e maj 1527 omnämns Per Svenssons hus i Per Svenssons gränd[79], troligen var detta hustru Katarinas bostad som enligt skotteboken var i det västra kvarteret. Troligen låg huset i närheten av nuvarande Västerlånggatan.

Den 11:e mars 1528 blir Mats packare ålagd att betala hustru Katarina, Per Svenssons, eller ge låta henne få gården tillbaka[80]. Den 15:e juni 1528 upplät Erik Eriksson på hustru Katarina, Per Svenssons, vägnar en tomt till Mats Jönsson[81]. Den 24:e juni 1528 säljer ”hustru Katerina, Per Swenssons effterleverska” ett stenhus på Köpmansgatan till (lille) Olof Persson för 300 mark stockholmska. Den 18:e oktober 1529 fick Nils guldsmeds sven lov att restera pengarna som hustru Katarina, Per Svenssons, var skyldig Evert van Hellen och borga för att Everts skuldbrev kommer till rätten. I en notis från den 18:e december 1529 står att ”för någon tid sedan” stod hustru Katarina, Per Svenssons, inför rätten och upplät och levererade en tomt till Mäster Hans Skotte, en tomt som hon dessförinnan köpt av gråmunkarna.

Pers hustru Karin lever ännu 1538 då hon omnämndes i ett register till en förkommen tänkebok för åren 1533-1538[82]. Av notiserna och skotteboken att döma var hon en driftig kvinna som väl skötte sina affärer. Hon gifte inte om sig, troligen passade det henne att som änka och myndig föra sin egen talan.

Erik Andersson (Bjur)

Erik Andersson var son till Anders Svensson Bjur och dennes första hustru Birgitta, styvdotter till Anders Jonsson i Sanda och dotter till dennes hustru Margit Matsdotter.

Troligen hade Erik redan före faderns död utflyttat från staden, men ända till sin död i Söderköping ägde han egendom i Stockholm. Den 13:e augusti 1515 noteras att ”the ringer Per Suensson talde om skole staa j rettin ther tiil Erik Andersson komer her”[83].

Den 14:e december 1517 svär sig Erik fri från ett ryckte att han legat med två systrar, [vilket betraktades som incest och staffades med döden]. Med honom gick 12 betrodda män eden, bland andra; herr Mårten Jönson som var kaplan hos Sten Sture (d.y.), tysken Tonius som var Sten Stures notarie, rådmännen Per Månsson i valvet, Nils Birgersson, Lars Larsson och Hans Larsson[84].

Den 20:e mars 1518 vittnar Sten Stures svenner, Måns Holm och Per Olsson, om Erik Andersson ”som do i Suderköping, Gud vare hans siel nade”. På sin dödsbädd hade Erik svurit at han aldrig hade haft ”werdskap” med Nils skrivares hustru. Samma dag tog Nils skrivare de två ringar som Erik Andersson hade haft som pant i rådstugan[85].

Den 5:e juni 1518 gav ”mi herre sielff” (Sten Sture d.y.) Erik Anderssons arvingar alla Eriks ägodelar, löst och fast. Den 16:e samma månad omnämn ett krav från herr Anders Svenssons ”vinman” på Erik Anderssons källare[86].

Den 19:e september 1519 görs arvskifte efter Erik Andersson mellan Karl guldsmed och dennes (hustrus) medarvingar som var Olof Torbjörnsson från Sjulnäs, Jöns Persson från Lillpite (båda Piteå socken), Lars Hinsesson från Måttsund, Ander Håkansson ibidem, Per Jönsson, Per Jönssons hustru, hustru Sigrids son i Måttsund. Dessa godkände det arvskifte som gjorts av förut nämnde Olof Torbjörnsson och Nils Jakobsson i Bensbyn på deras vägnar. Ävenså erkände Olof Torbjörnsson i Sjulnäs i Piteå socken och Nils Jakobsson i Bensbyn i Luleå socken, som hade fullmakt av Anders Håkansson ibidem, hans systrar hustru Sigrid [med son] och hustru Mariet [Per Jönssons hustru], att de hade gjort ett skäligt byte och arvskifte med Karl guldsmed. Av notisen framgår att Karl guldsmed ärver på sin hustrus vägnar. Norrbottningarna ärver tillsammans 100 mark medan Karl Tordsson guldsmed ärvde fast och lös egendom men med skyldighet att betala Erik Anderssons skulder[87].

Då Karl Tordsson guldsmeds hustru Margit omtalads som död den 25:e maj 1513 måste Karl ha gift om sig. Den nya hustrun som ärver efter Erik Andersson var alltså en släkting till denne. Då ”norrbottningarna” också ärver torde arvet vara ett bakarv via Sven Bjursson. Av en tidigare notis framgår att Anders Svenson och Per Svensson bytt bort hela sin brödradel i arvet efter Sven Bjursson med Jöns Nilsson skomakare i Bensbyn. Några fler bröder fanns därför troligen inte, däremot hade Sven Bjursson och hans hustru N. Öndesdotter troligen döttrar vilka ”norrbottningarna” var arvingar efter. Vem Karl Tordsson guldsmeds nya hustru var återkommer vi till nedan.

En notis den 13:e februari 1548 uppger, att Erik skrivare på Salberget kom inför rätten i Stockholm och tilltalar stockholmsborgaren Per Olssons hustru Karin, som var mor till salig Erik Svenonius ”biscop electus”. Erik skrivare som var gift med änkan efter Erik Svenonius påstod dennes fader hade varit berättigad till arv efter Anders Svenssons´ son Erik. Hustru Karin förnekade detta. Rätten kunde med hjälp av tänkeböckerna visa att arvet gått till några bönder i Luleå och Piteå socknar[88].

Birgitta Persdotter (Bjur)

Den siste medlemmen av familjen ”Bjur”[89] i Stockholm har också varit den svåraste att hitta. Kvinnor var omyndiga, först företrädda av sina fäder senare av deras makar. Först som änkor för de sin egen talan inför rätten. Ett bra exempel är Birgittas mor Karin Olofsdotter som under sina minst 20 år som änka framträder ofta i tänkeböckerna, dock alltid som ”hustru Katarina, Per Svenssons”.  Patronymikon anges sällan eller aldrig på kvinnor. Att Birgitta identifierats som Per Svenssons dotter beror på två bakarv, det ena efter Erik Andersson år 1519, det andra efter Birgitta själv år 1570. Det hade gått 50 år mellan dessa arvskiften men bland arvingarna kan en fader, Nils Jakobsson i Bensbyn arvinge 1519, och dennes son, Jakob Nilsson arvinge 1570 , identifieras[90]. Samma källa ger också namnet på Jakob Nilsons farfader Jakob Erlandsson[91] som enligt honom levt på Jakob Ulfssons tid, alltså en samtida med Anders Svensson. Patronymikon på övriga arvingarna 1570 stämmer i de flesta fallen även med namnen på arvingarna 1519. Bakarven går därför tillbaka på samma personer.

Birgitta var troligen gift två gånger, först med den betydligt äldre Karl Tordsson guldsmed och sedan med hennes med säkerhet siste man Finved guldsmed.

Karl Tordsson guldsmed.

Karl Tordsson guldsmed var föreståndare för S:t Kristoffers prebende 1493, 1504-09 och 1520. Han var vaktbefälhavare 95 och 96, kvartermästare i inre kvarteret 1498-1500, kyrkovärd i Storkyrkan 1509-11 och härbärgerare 1519 och 20[92]. Han blev rådman i november 1520 och beseglade den 22 samma månad stadens förnyade hyllningsbrev till Kristian II och satt i rätten 1520-23. Möjligen var han härbärgerare även under ämbetsåren 1521 och 22. Efter Stockholms kapitulation i juni 1523 avgick han[93].

Den 25:e september 1512 gav Karl guldsmed och hans hustru Margit varandra tredjepenning (ömsesidigt testamente) på all fast och lös egendom[94]. Den 25:e maj 1513 sker arvskifte efter Karl guldsmeds hustru [Margit]. Arvingarna var förutom Karl, hans hustrus syster Sigrid arvingar, Sigfrid Andersson, Mats Andersson samt Gertrud Andersdotter, företrädd av Sigrids make Nils Eriksson i Replot by i Mustasari socken i Österbotten. Även Margits brorsöner Erik Jönsson och Lars Jönson omnämndes som arvingar [95]. Den 6:e juni samma år sker en uppgörelse mellan Karl och priorn i Svartbrödraklostret om en del i makarnas stenhus som ” hans framlidna dannekvinna” Margit testamenterat till klostret[96]. Den 12 oktober 1517 sker ännu ett arvskifte efter Karl Tordssons framlidna hustru. Jöns Andersson, från Lemelös i Tövsala socken i nuvarande Finland, hade fullmakt för sin mor Elin, som var Karl Tordssons hustrus syster[97].

Som omnämnts ovan var Karl omgift den 19:e september 1519 vid arvsskiftet efter Erik Andersson. Hans nya hustru var medarvinge med ett antal bönder från Luleå och Piteå socknar, se ovan under Erik Andersson. Arvet var ett bakarv, troligen genom Sven Bjursson och dennes hustru via deras söner och döttrar. Karls nya hustru var troligen en dotter till Per Svensson och dennes hustru Karin. Att hon hette Birgitta kommer att visa sig vid arvskiftet efter henne 50 år senare.

Den 18:e juni 1524 intygar Sigfrid Persson från Nyland, Tomas skrivares bror, med sonen Tomas Sigfridsson att Karl guldsmed räddat ett skrin undan danskarna[98].

I skotteboken ser vi att Karl guldsmed betalade 4 mark 4 öre årligen 1516-19. Karl var en förmögen man som betalade 6 mark i skott årligen 1521-24 och 5 mark 1525[99].

Den 20:e mars 1525 omnämndes Karl som förmyndare till Lars Tordssons barn, däribland Mats Larsson[100]. Troligen var Lars och Karl bröder. Han står i skotteboken på raden ovan Karl och betalade samma belopp i skott åren 1516-1518, i denna position står Lars änka 1519 och 1521-25 hennes nye make Nils Persson guldsmed. Denne säljer sitt hus ”vid brasan” på Svartmangatan som tidigare ägts av Lars Tordsson till rådmannen Torfast Olsson den 15:e mars 1553.

En notis från den 30:e oktober 1482 redogör för hur ett stenhus med träbyggnad i korsningen Svartmangatan och Kinstugatan såldes till en Jakob guldsmed. Rubriken som var införd senare lyder ”om Lasse Tordsson gulsmitz hus”[101].  Den 14:e juni 1512 stod inför rätten hustru Kristina, Olof Olssons änka, och överlät ett hus till Lars Tordsson guldsmed. Huset låg på Kindstugatan i korsningen med Svartmangatan, på höger hand när man går in på Kindstugatan[102].  Lars Tordsson guldsmeds hus var således det hus som omtalas som Finved guldsmeds sätehus vid arvsskiftet efter honom och hans hustru Birgitta 1570.

Finved guldsmed.

Finved guldsmed är väl dokumenterad, trots detta har jag inte kunnat bestämma hans patronymikon.  Möjligen var han släkt med, dock inte bror till, guldsmeden och rådmannen Nils Persson som gifter sig med änkan efter Lars Tordsson guldsmed och troligen då kommer i besittning huset i korsningen Kindstugatan/Svartmangatan, ett hus som senare kallas Finved guldsmeds sätehus.  Finved förekommer i tänkeböckerna för första gången den 20:e maj 1527 då han var edsman för Kristoffers hustru Katerina som går ed på att hon intet är skyldig Tomas[103].  Han får igen ett trähus från Heliga Gravs gille den 16:e mars 1528[104]. Han byter till sig tillhörande tomt på Kindstugatan den 10:e juni 1528[105]. Han var vittne vid ett arvskifte efter en Olof Jönsson den 12:e juni 1529[106]. Efter 1529 saknas tänkeböckerna fram till 1544. Ett register med rubriker och sidhänvisningar finns dock bevarat för åren 1533-1538. Finved guldsmed finns omnämnd i rubriken ”Finwed gullsmed som uppsades kyrkiowärde Embete inlefwererar rächenskapsböckerna [sidan] 131.” samt ”finwedh gullsmedh med dess hustru emot Bonum Stadztienare [sidan] 225.”[107]. Sidhänvisningen 225 rör troligen år 1538 och hustrun ifråga var troligen Birgitta.

I ämbetsboken sammanfattas hans kommunala karriär: kvartermästare i kvarteret ”innan mur” 1528-1531, kyrkvärd 1533, rådman 1539-1551 (satt i rätten 1540, 1542 och 44), kämnär 1539, rättsfogde 1540, skottherre 1541, uppbördsman för pålpenningarna 1542 och föreståndare för hospitalet 1543[108]. Ämbetsboken slutar 1544 men ytterligare information fås ur tänkeböckerna. Den 24:e april 1551 avgår Finved guldsmed och fyra andra rådmän samt avtackas för ”theris omak the hade hafftt her i radstuffuun”[109].

Den 9:e mars 1551 gör Finved guldsmed och hans hustru Birgitta ett ömsesidigt testamente (tredje penning).  Birgitta företräds i rätten av sin ”naerskylde frende” Torfast Olsson[110].

Den 9:e maj 1552 säljer Finved guldsmed ett stenhus vid Järntorget till en borgare i Köping. Huset hade hembjudits till Torfast Olsson och hans broder Per men de hade inte velat köpa huset[111]. [Släktingar bosatta i Stockholm hade förköpsrätt, Torfast och Per var nära släkt och arvingar till Finveds hustru Birgitta.]

Den 27:e augusti 1554 säljer Finved guldsmed, med sin hustru Britas samtycke, ett hus till Per Botvidsson i Nora. Huset hade hembjudits till Torfast Olsson och dennes broder [Per Olsson Torfasts], ”som neste byrdsmen aere” [till hustru Birgitta]. Huset låg i Per Svenssons gränd[112].  Huset var troligen det som tidigare omtalats som Per Svenssons hus i Per Svenssons gränd[113] och troligen Birgitts arvegods efter sin mor Karin.

Arvet efter Birgitta Persdotter (Bjur)

Den 4:e april 1570 gjordes arvskifte efter Finved guldsmeds hustru Brita[114]. I rätten var på ena sidan Finved guldsmeds arvingar både på fädernet och på mödernet samt på andra sidan hans framlidna hustrus Britas arvingar och nära släktingar både på fädernet och på mödernet.

Rätten beslutade att tredjepenningen endast skulle gälla lösöret medan fast egendom skulle delas lika mellan han hustrus arvingar och Finved[115]. Finved erhåller sitt sätehus  i hörnet vid Svartmangatan, i södra hörnet mot Kindstugatan samt ett gårdshus innanför hörnhuset och det intilliggande huset på Kindstugatan, inrymmandes brygghus och bagarstuga.

Hustru Britas arvingar, vilka på fädernet [Per Svensson] var ”vår medborgare” Per Olofsson och arvingarna från ”Nordlandet”, de senare i rätten företräddes av arklimästare Olof Andersson, samt på mödernet [Karin Olofsdotter] var Anders Eriksson i Hjälmestad, Husby-Vidbo socken, Olof Andersson i Bålsta, Bromma socken, samt hustru Barbro i Granby, Spånga socken, alla i Uppland. Hustru Britas arvingar på fädernet får huset på Kindstugatan medan hustru Britas arvingar på mödernet ett hus väster till vid Söderport.  Arvingarna var barn (eller barnbarn), till Karins syskon Anders och Kristina[116]. Olof Andersson var troligen son till Kristinas bror Anders Olofson.

Av andra notiser, se nedan, framgår att arvingarna från Norrland var Jakob Nilssons i Bensbyn, Anders Andersson i Härtsön samt Olof Hinsesson i Måttsund.  Per Olsson och Torfast Olsson har tidigare omnämnt som bröder och nära släktingar till hustru Birgitta. Brita Torfastsdotter var också arvinge genom sin avlidne far Torfast Olsson. Olof Mosesson i Lillpite är också medarvinge, troligen på sin hustrus vägnar.

I en bilaga till tänkeboken[117], samma datum som ovan, noteras att Finved guldsmeds arvingar gav tillkänna att de hade förlikats; 500 mark skulle sättas i rätter för Nils guldsmeds änkas räkning. Nils var anställd av Finved, den 8:e september 1570 begjorde hans hustru Ursula att få ut dels 300 mark som Nils hade i innestående lön dels ”allt hans fädernes inne hos Finved”. Nils var Finveds avlidne brorson gift med Ursula, vars barn Nils Nilsson och Botil Nilsdotter tillsammans med Finveds syster, hustru Ingeborg i Lundby, nämns som Finveds arvingar den 16 juni 1574[118]. Ursula var då omgift med guldsmeden Hans Kruse. Finved hade således en bror vars namn inte omnämns i tänkeböckerna[119].

Per Olsson skulle behålla huset på Svartmangatan [ej omnämnt ovan] medan hustruns arvingar [på mödernet] huset vid södra porten [omnämnt ovan], ”ävenså giver de tompten på Kindhästgatan” [tomten på Kindstugatan är ej omnämnd ovan] till staden och de fattiga ”vpå badha parter effter Finuetz dödh” . Finved ligger alltså för döden medan hans hustru Birgitta redan var död.

Efter dessa skiften och uppgörelser ser vi att Finveds sätehus i hörnet Kindstugatan och Svartmangatan samt gårdshuset innanför tillföll Finveds arvingar (systern, hustru Ingeborg i Lundby samt brorsbarnbarnen, se ovan), Birgittas arvingar på mödernet fick huset vid Söderport. Av arvingarna på Birgittas fars sida fick Per Olsson, efter att ha betalat 500 mark till dödsboet, ett tidigare inte omnämnt hus på Svartmangatan. Övriga arvingar på Birgittas fäderne[120] fick ett hus på Kinstugatan, grannhus till Finveds sätehus i hörnet mot Svartmangatan som tillföll Finveds arvingar.

Den 28:e september 1573 gav Jakob Nilsson i Bensbyn i Luleå socken tillkänna att Per Olsson Torfast inte velat lösa honom och hans medarvingars delar i Finved guldsmeds hus. Aklimästaren Olof Andersson sade sig då ha förbarmat sig över dem ”effter thet att the wore nödstält och fattigt folk” hade givit dem 100 mark och två tunnor salt, saltets och tunnornas och kontanternas sammanlagt värda 200 mark. Vidare hade Olof Andersson också erbjudit jord i Norrbotten i byte mot förut nämnda andelar i huset.

Jakob Nilsson och hans medarvingar fick ¾ delar medan Olof Mosesson (”Moises” på sidan 302, Moÿses på sidan 467) i Lillpite i Piteå socken och medarvingar fick ¼ del av huset. Olof Mosesson sade att Jakob Nilsson inte hade fullmakt att sälja huset däremot gav han Knut Håkansson en sådan fullmakt[121]. Olof Mosesson var troligen måg till den Jöns Persson i Lillpite som 1519 nämndes som arvinge till Erik Andersson (Bjur). Jöns Persson var i sin tur troligen gift med en syster till Olof Torbjörnsson i Sjulnäs. Olof Mosessons hustru var då dotterdotter till Sven Bjursson och dennes hustru i Bensbyn. Hennes del var då en åttondel av huset vilket var lika mycket som Olof Torbjörnsons alla barn skulle dela på. Detta kan förklara varför Olof Mosessons var ombud för samtliga arvingar i Piteå socken.

Detta arv gav bränsle till tvister under de kommande 20 åren. De notiser som berörde detta ger indicier på att Birgitta, Finved guldsmeds hustru var dotter till Per Svensson (Bjur). Med Birgitta utslocknar familjen ”Bjur”, en familj som bidragit med den främste, borgmästaren herr Anders Svensson Bjur, av alla de Norrbottningar som bosatte sig i Stockholm vid denna tid.  Arvs och hustvisterna kommer även att ge information om avkomlingar till Bjur Svensson och dennes hustrus (N. Öndesdotter) döttrar . Vi har redan i refererade notiser mött bröderna Torfast och Per Olsson, den senare med tillnamnet ”Torfast(s)” anspelande på hans mer berömde, och säkerligen, äldre broder.

Torfast Olsson

Namnet ”Torfast” var ovanligt, i en namnstudie baserad på Älvsborgs lösen 1571 och andra skattelängder från omkring år 1600 finns endast fyra män med namnet ”Torfast”, samtliga från Norrbotten. I Stockholm finns runt år 1500 en Torfast som gör affärer i lax med Anders Svensson Bjur. En namne finns i skattelängden för Älvsborgs lösen 1571, bonden Torfast Olsson på Bondön i Piteå socken.

Köpmannen och rådmannen Torfast Olsson var troligen en son till den Olof Torbjörnsson från Sjulnäs i Piteå socken som omnämndes som arvinge till Anders Svensson Bjurs son Erik Andersson den 19:e september 1519[122].

Torfast Olsson omnämndes som kvartermästare i södra kvarteret åren 1542 och 1543[123]. Från ”Stockholms Rådhus och Råd”[124] sammanfattas nedan hans fortsatta karriär: ”han var skottman 1549, härbärgerare i södra kvarter 1549 och 1550, föreståndare för hospitalet vid Danviken 51. Han blev rådman 1552, var kämnär 1552 och 1563, rättsfogde 1553 och satt i rätten 53-63, föreståndare för köttmånglareämbetet 53-62 och fraktherre 59 samt uppbar rörpengarna 62. Han var en av stadens förnämsta köpmän, ägde två stora skepp, ett om 50 läster, som gick på Danzig, och ett på Holland, samt ägde ett hus på Svartmangatan närmast huset Brasan, dog 1563, kort efter ämbetssättningen, och begravdes i Storkyrkan den 27:e april 1563 gift med Kerstin, som levde ännu den 16:e april 1565”.

Den 27:e februari 1548 svor Anders Olsson borgareden med Torfast Olsson som sin gode man[125]. Detta var troligen Anna Andersdotter (Kråkas) förste man. Mer om dem senare.

Den 12:e december 1548 köper Torfast Olsson köper ett stenhus, beläget på Västerlånggatan av Finved guldsmed för 650 mark som Finved erkänner att han erhållit[126]. Så sent som den 15:e augusti 1593 kallas detta hus, som då personer i Kung Sigismunds följe skulle inkvarteras i, för ”Torfast Olssons hus”[127].

Den 9:e maj 1552 säjer Finved guldsmed säljer ett stenhus vid Järntorget till en borgare i Köping. Huset hade hembjudits till Torfast Olsson och hans broder Per men de hade inte velat köpa huset. Samma dag svor Torfast Olsson kämnärseden[128].

Den 31:a augusti 1552 var Torfast Olsson en av dem som går i god för Blasius skrivares [Olsson] intygande att dennes del i lasten i Olof Erikssons [som även kallas ”Skeppar Olof”] skepp inte var avsedd för Lybeck[129].

Torfast Olsson var 1552 tillsammans med Olof Eriksson föreståndare för Hospitalet ”spettalen”. Den 19:e september 1552 intygar dessa tillsammans med syslomannen Bengt Balk att de sålt ett ”nider rutiid och förfallit stenhus och grund” samt erhållit köpeskillingen ”halfftridie” [250] mark av köparen Sven Nilsson[130]

Den 19:e oktober 1552 anklagar stadens kämnärer, Mats Hals och Torfast Olsson, Jöns Andersson för att denne ”i aftens i Oluff Larsons brudlop” hade okvädat dem till den grad att Torfast hade kännt sig tvungen att lämna huset[131].

Den 26:e februari 1554 omnämndes Torfast Olsson som rådman, sittandes på västra bänken[132].

Den 18:e juli 1554 var Torfast Olsson part i en rättssak mot sin skeppare Lasse Rodskarl, gällande 20 daler i samband med en färd till Danzig. Skeppet anges vara Torfast Olssons, vilken här även kallas redare[133]. Detta måste vara det stora skeppet på 50 läster som nämns i ”Stockholms Rådhus och Råd”[134]. Den 6:e juni 1556 omnämndes Torfast Olsson som kämnär i ett mål där en Rasmus Skåning och smeden Jöns var inblandade[135]. Den 22:a februari 1563 omnämndes Torfast Olsson som en av sju gode män vid ett arvskifte[136].

Sista gången som Torfast Olsson omnämndes som levande i tänkeböckerna var den 28:e februari 1564 då han omnämndes som en av fyra gode män vid arvsskiftet efter borgmästaren Sven Skute[137]. Denna uppgift stämmer inte med uppgiften i SSR att han dog och begravdes 1563.

Den 16:e april 1565 säljer brodern Per Olsson och Torfasts änka Kristina ett stenhus i Mats Bagares gränd till en Mats bagare för niohundra mark[138].  Arvsskiftet efter Torfast Olsson finns inte bevarat i tänkeböckerna men han hade minst en bröstarvinge, dottern Brita.

Den 14:e mars 1569 var ”h. Kirstin Torfast[z] var en av 11 ”dannequinner” som friar lille Brunius hustru Brita från anklagelser gjorda av hennes man[139]. Den 27:e oktober 1570 deponerar Hans Wilman 120 mark i rådstugan som hustru Kristina, Torfast(s), skulle ha på Didrik Rosts vägnar[140].  Detta var sista gången hon omnämndes i tänkeböckerna.

Birgitta Torfastsdotter

Brita gifte sig den 5:e februari 1570[141] med Knut Håkansson, K. M:ts trotjänare och sekreterare. I tänkeböckerna bekräftas detta först den 11 september 1588 då Brita omnämndes vid namn, vidare framgår att Knut Håkansson då avlidit samt att Brita gift om sig med Johan Larsson Priwalk[142].

Ivan Svalenius har skrivit en kort biografi över Knut Håkansson. Knut tjänstgjorde som kansliskrivare i kung Eriks kansli från 1564, de sista åren i dennes regeringstid var Knut en av de bäst betalda skrivarna. Han övergick 1569 i kung Johans tjänst och från 1572 kallas han sekreterare. Han avled på hösten 1580. Den 28:e oktober detta år kvitterade änkan Brita Torfastsdotter ut hälften av hans spannmålsförläning. Änkan gifter om sig med slottsskrivaren Johan Larsson Priwalk[143], en ättling till den tyske rådmannen (1437-1449) Peter Priwalk[144]. Den 4:e juni 1599 krävdes Johan på 200 daler för ett hus som hans då avlidne bror Hans[145] hade köpt men inte till fullo betalt[146]. Den 19:e mars 1604 var han instämd till rätten angående en källare som han i egenskap av förmyndare till två minderåriga syskon sålt till Mårten Trotzig[147]. Den 8:e juni 1607 utbjöds Johan Priwalks och hans medarvingars hus på Svartmangatan till försäljning[148]. Möjligen var huset ett arv efter Brita, men något arvskifte är inte dokumenterat i tänkeböckerna. Den 4:e maj 1612 lagfors för en försäljning av ett stenhus på Svartmangatan för 900 daler ägt av Johan Larsson Priwalk ”inwånare här i staden”. Försäljningen sker via ett ombud, Johan var således inte närvarande i rätten. I notisen angavs att Johan Larsson och hans hustru samt deras barn och efterkommande arvingar överfört rätten till huset på köparen. Detta bevisar dock inte att Brita levde vid denna tid[149]. Brita omnämns inte i tänkeböckerna efter den 11 september 1588 men kan ha levt den 4:e maj 1612. Den kansliskrivare Johan Larsson som nämndes den 27:e mars 1615 som köpare av en gård var troligen Johan Larsson Priwalk. Det var i så fall sista gången som han omnämndes i tänkeböckerna.

Brita var, förutom sina föräldrars bröstarvinge, också arvinge till Birgitta Persdotter (Bjur) och till sin farbror Per Olofsson Torfast.

Arklimästaren Olof Andersson och hans hustru Kristina

Olof Andersson var en av tre arklimästare på Stockholms slott, han var ansvarig för hälften av kanonerna på slottet eller för slottets handeldvapen[150].

Arklimästaren Olof Andersson verkar ha varit en hetlevrad man. Den 11:e juni 1569 var han och Måns Hop[151], borgare i Arboga, i rätten angående ett slagsmål dem emellan året innan i Arboga. Olof Andersson hade lidit värsta skadan ”så att han therutaff war bliffuen en lemlastet kar”. Mats bötar därför 450 mark till Olof[152].

Olof Andersson och hans hustru Kristina var bördiga från Luleå socken. De hade bröstarvingar och arvskiften efter dem finns inte dokumenterade i tänkeböckerna. Olof Andersson kom dock att bli inblandad i tvisterna om arvet efter Finved guldsmeds hustru Birgitta.

Den 20:e september 1574 tilltalar sekreterare Knut Håkansson hustru Kristinas, arklimästare Olof Anderssons änkas, om Finved guldsmeds hus[153]. Kristina bevisade med Olofs släktingars upplåtelsebrev att han gett dem jord och penningar för deras arvedelar i huset. Rätten fann att dessa arvsparter inte var lagfarna och då bottnakarlarna var varken närvarande eller representerade i rätter uppmanas de att de på häradstinget skaffa intyg på hur mycket jord och penningar som Olof Andersson gett dem. Kristinas bror, vars namn inte nämndes, blev tillsagd att inte bygga i huset.

Med Olof Anderssons släktingar avsågs Jakob Nilssons i Bensbyn, Anders Andersson i Härtsön samt Olof Hinsesson i Måttsund som ärvt Birgitta Persdotter (Bjur) via hennes far Per Svensson (Bjur). Arklimästaren Olof Andersson hade bytt till sig deras ¾ av huset på Kindstugatan mot jord i Luleå socken.

Den 16:e mars 1577 gjorde Knut Håkansson, K. M:ts sekreterare och trotjänare, på sin hustrus, Brita Torfastsdotter, och hennes medarvingars i Piteå socken vägnar arvsanspråk på ¼ av ett stenhus på Kindstugatan efter salig hustru Birgitta Persdotter (Bjur), Finved guldsmeds hustru[154].

Jakob Nilsson i Bensbyn, Anders Andersson i Härtsön samt Olof Hinsesson i Måttsund hade ärvt resterande ¾ av samma hus. K. M:ts kamrer Knut Persson, gift med Olof Anderssons änka Kristina Andersdotter[155], anger att: Jakob Nilsson tidigare hade bett Per Olsson Torfast och ett år senare hade Olof Hinsesson bett Knut Håkansson att lösa in deras arvsparter i ovan nämnda hus men blivit nekade detta. Jakob Nilsson, Olof Hinsesson och Anders Andersson hade då använt andelarna i huset för ett byte mot Olof Anderssons och dennes hustrus (Kristinas) arvegods i Luleå socken (”theris fasta fädernes och mödernes jordh”). Jorden var skattad för 1600 mark och i reda penningar värd 680 mark (4 mark = 1 daler år 1575).  Olof Andersson kallas ”theris frände och rätte slecht”. Om jorden sades att de genom bytet ”kunde therföre igen bekomme theris föreldrers faste jordh och bÿrd, som them aldelis wäl war beläget, ” Vidare framhåller att byten förhindrar att jorden kommer i en främmande släkts ägo.

K. M:ts kamrer Knut Persson hade tagit upp affären med Sven Persson, som han här kallar häradshövding i Västerbotten, samt med K M:ts befallningsman Olof Helsing. Dessa intygar under deras sigill att saken behandlats på häradstinget i Luleå socken den 22:a juli 1575. Hustru Kristina Andersdotter och hennes barn hade genom bytet erhållit ”en fullkomlig ägendom”. Domen blir att Knut Persson, som förmyndare för hustru Kristina och hennes barn, behåller sina tre fjärdedelar medan Knut Håkansson (med medarvingar) behåller sin fjärdedel av huset mot ”en skäilgh huselega”.

Den 5:e oktober 1579 sänder rådet rådmännen Per Jönsson och Mickel Olsson till Knut Håkansson för att erbjuda denne 120 daler för sin fjärdedel i det hus som han äger tillsammans men Knut Persson som insätter 120 daler i rätten[156].  Knut Håkansson vägrar tydligen eftersom denna tvist får sin upplösning först efter Knut Håkanssons död, se nedan.

Den 11:e september 1588 påminner kamrer Knut Persson rätten om att han för några år sedan inför denna rätt hade bevisat först med Sven Perssons, lagförare i Västerbotten, och Olof Helsings, befallnigsman därstädes, brev och sigill, daterat den 22:a juli 1575, sedan med Mats Sigfridssons dom och brev, daterat den 25:e juli 1578, att han och hans kära hustru, Kristina Andersdotters, erhållit ¾ av ett stenhus på Kindstugatan och ändå varit tvungen att komma inför rätten om den ¼ som salig Knut Håkansson och dess hustru Brita Torfastdotter erhållit. Han hade försökt att få köpa denna ¼, vilket han nu får av hustru Britas nye man Johan Larsson Priwalk[157].

Huset beskrivs ligga på södra sidan av Kindstugatan bredvid Finved guldsmeds stora hus som låg i hörnet mot Svartmangatan. Medarvingarna i Piteå socken hade tydligen lösts ut av Knut Håkansson som sedan av något skäl vägrade att sälja andelen till Knut Persson.

Per Olsson Torfast

Per Olsson får tillnamnet Torfast(s) eftersom han var broder till den aktade rådmannen Torfast Olsson.

Den 4:e juni 1570 frågar Anders Månsson, Knut Håkansson och Per Olsson rätten om vem av dem som låg närmast till att ”lega Finwedt guldsmedz huss” som de alla sade sig ha lika del i. Huset tillerkändes Knut Håkansson.[158] Huset var sannolikt hus på Kindstugatan som tilldelas. Finved guldsmeds hustru Birgittas arvingar på faderns sida vid arvskiftet efter henne den 4:e november 1570. Knut Håkanssons anspråk var egentligen hustruns, Brita Torfastdotters, som ärvt dessa av fadern Torfast Olsson.

Anders Månssons anspråk var egentligen hans hustru Karins anspråk. Själv var han son till borgaren Måns Ingesson i Åbo med vilken Anders änka Karin hade en arvstvist 1573. Det kommer senare att visa sig att Karin också var en arvinge till Per Olsson Torfast, av ovanstående notis borde hon även ha varit arvsberättigad efter Birgitta Persdotter (Bjur). Hon var troligen syster till Per Olsson Torfast och därmed även syster till Torfast Olsson.

Den 9:e oktober 1570 instämmes Per Olsson till rätten för att stå till svars inför de andra arvingarna[159] [Finved guldsmeds och hustru Birgittas, se ovan].

Den 10:e mars 1571 utsågs Per Olsson Torfast till en av fyra skatteuppbördsmän[160].

Den 28:e september 1573 gav Jakob Nilsson i Bensbyn i Luleå socken tillkänna att Per Olsson Torfast inte velat lösa honom och hans medarvingars delar i Finved guldsmeds hus. Aklimästaren Olof Andersson sade sig då ha förbarmat sig över dem ”effter thet att the wore nödstält och fattigt folk” hade gett dem 100 mark och två tunnor salt, saltets och tunnornas och kontanternas sammanlagt värda var 200 mark. Vidare hade Olof Andersson också erbjudit jord i Norrbotten [i Luleå socken] i byte mot förut nämnda andelar i huset på Kindstugatan.

Jakob Nilsson och hans medarvingar, Anders Andersson i Härtsön samt Olof Hinsesson i Måttsund, äger ¾ delar medan Olof Mosesson i Lillpite i Piteå socken och hans medarvingar äger ¼ del av huset. Olof Mosesson säger att Jakob Nilsson inte hade fullmakt att sälja huset. Sekreterare Knut Håkansson får emellertid en sådan fullmakt av honom[161].

Den 28:e januari 1576 gick Per Olsson då felaktigt kallad ”Torfast Olsson” i borgen med bland andra en ”Peder Olsson”[162]. Den 18:e februari 1576 satt Per Olsson Torfast i rådsturätten[163]. Den 17:e juni 1577 uppbjöd Per Olsson ett hus till försäljning[164], troligen huset vid Svartmangatan som han fått vid arvskiftet efter Finved guldsmeds och dennes hustru Birgitta.

Den 14:e maj 1578 var Per Olsson Torfast vittne vid en arvsuppgörelse[165]. Detta var sista gången som han omnämndes som levande i tänkeböckerna.

Arvet efter Per Olofsson Torfast

Den 22:a juli 1579 skedde arvskifte mellan Per Olsson Torfasts hustru och arvingar[166]. För Per Olsson Torfasts arvingar talade: Sekreterare Knut Håkansson, Per Nilsson i Sjulnäs i Piteå socken, hustru Mariet ibidem (Torbjörn Olssons änka), hustru Karin (Anders Nilssons), och hustru Kristina (Anders Joenssons änka). Dessa för talan på sina egna samt sina medarvingars vägnar. Man enades om lösöret ”men hus och grund war then emillan än nw obÿth”.

Arvet var ett bakarv via Per Olofssons föräldrar.  Arvingarna var syskon eller syskonbarn[167]. Torbjörn Olssons änka Margit Andersdotter (Kråka) bevakade deras barns arv[168]. Knut Håkansons bevakade hustruns, Brita Torfastdotters arv. Den avlidne nämndemannen[169] Torbjörn Olsson i Sjulnäs var tydligen en bror till Per Olsson. Anders Nilssons hustru Karin och Anders Joenssons änka Kristina var uppenbart systrar till Per Olsson Torfasts. Troligen[170] var Per Nilsson i Sjulnäs gift med ytterligare en syster till Per.

Kristinas Olofsdotters make Anders Joensson från gården Hällan i Öjebyn var storbonde, landsköpman och birkar. Landsköpmannen och birkaren Per Nilsson ägde 1543 ett hemman i Kopparnäs[171] och var troligen far till underlagmannen Sven Persson som omnämndes som birkarl 1580[172]. Per Nilsson hade troligen sitt ursprung i Sjulnäs där Sven Persson ägde ett hemman 1543[173]. Det fanns tre Anders Nilsson i Piteå socken enligt taxeringslängden för Älvsborgs lösen 1571, av dessa är Anders Nilsson i Manjärv den förmögnaste[174]. Märkligt är att Anders Nilsson som är förmyndare till hustru Karin inte framträder i rätten. Av notisen framgår vidare att Per Nilsson, hustru Margit, hustru Kristina och hustru Karin hade fullmakt att tala för medarvingar i Piteå socken[175].

Det verkar som om Olof Torbjörnsson hade två döttrar med namnet Karin, en gift i Stockholm och en gift i Piteå socken, troligen hade de då inte samma mor.

Den 6:e mars 1581 klagar hustru Anna, Per Olofssons änka, på att Olof Stake och hans medarvingar hade tagit ett ”husbreff” av henne[176]. Saken tas upp den 21:a samma månad då Olof Stake med medarvingar klandrar ett testamente[177] i vilket Per Olofsson Torfast hade föreskrivit att hans hustru Anna skulle besitta hela deras hus under sin livstid varefter halvparten skulles delas mellan arvingarna. Olof Stake hävdade att detta var emot lagen. Olof Stake refererade också till framlidne Knut Håkansson, Brita Torfastdotters förste make. Olof Stake var gift med hustru Karin änka efter borgaren Anders Månsson och syster till Per Olofsson[178].

Rätten går på Olof Stakes linje och skriver att hus och grund skall delas mellan samtliga arvingar ”när flere Per Olufsons erffuingar komme hÿtt tilstädes”.

Den 21:a mars 1582 framlägger Per Nilsson, i Sjulnäs, arvinge efter Per Olofsson Torfast, en fullmakt med sina medarvingars bomärken. Fullmakten underkänns då den inte var förseglad med giltigt sigill. Per Nilsson blir ombedd att ”flÿ sig nögachtig fulmacht”[179].

Den 13:e juli 1586 inlämnar Anna Olofsdotter[180] sin avlidne make Per Olsson Torfasts testamente från år 1576[181] i rätten.  Hennes motparter var Johan Larsson Priwalk gift med Brita Torfastdotter, änka efter Knut Håkansson, samt Knut Smålänning gift med Karin [Olofsdotter], änka efter Olof Stake, och deras medarvingar. Olof Stake, som hustru Anna hävdar varit medveten om testamentet, sägs ha varit i Danzig år 1576 då testamentet uppgjordes. Rätten sade sig dock inte kunna ogilla testamentet som var bevittnat av trovärdiga personer. Att Knut Håkansson och Olof Stake inte bevittnat testamentet saknade betydelse.

Den 15:e  maj 1587 bjöds, ett halvt korsvirkeshus tillhörande hustru Anna, Per Olofssons änka, ut till försäljning av rådmannen Mickel Olofsson för tredje och sista gången[182]. Det år oklart om detta är samma hus som omnämns nedan. Nedanstående hus hade ett värde av 800 daler, vilket verkar väl högt för ett korsvirkeshus, se nedan. Om detta var ett annat hus så saknas uppgift om hur arvingarnas halvpart hanterades.

Den 22 juni 1590 så behandlas arvet efter Per Olsson Torfasts för sista gången i rådsturätten[183]. Från Piteå socken kommer då inför rätten Per Olsson Torfasts arvingar: Sven Persson, underlagman i Västerbotten, Lars Larsson, Abraham Andersson, Olof Nilsson och Anders Nilsson samt herr Anders ”Störbiörnsson”.

Inför rätten talade också Henrik Eriksson, ”vår medborgare”. Henriks hustru Margareta hade ärvt halvparten i Per Olofsson Torfasts hus på Västerlånggatan tillsammans med sina medarvingar som nu sålde dessa för 260 daler till Henrik. Henrik Eriksson hustru Margareta var troligen en dotter till Pers syster Karin Olofsdotter. Karin hade tydligen överlåtit sin ärvda andel i Per Olsson Torfasts hus till dottern. Vad som hänt med Brita Torfastsdotters andel i arvet förklarades inte. Möjligen hade Henrik Eriksson köpt denna del av Britas man Johan Larsson Priwalk. Henrik Eriksson visade ett brev som bevis på att han hade köpt Per Olsson Torfasts änkas Annas halvpart i huset för 400 daler.

Underlagmannen Sven Persson var troligen son till den Per Nilsson i Sjulnäs som 1579 och 1582 omnämndes i tänkeboken som Per Olofssons arvinge. Per Nilssons hustru och Svens Perssons moder var då troligen en dotter till Olof Torbjörnsson i Sjulnäs.

Lars Larsson var troligen birkaren med samma namn från Svensbyn, son till Lars Olofsson[184] i Porsnäs och måg till birkaren Tomas Eriksson i Svensbyn, även kallad Tomas I Ede[185]. Var Lars Olofsson också gift med en dotter till Olof Torbjörnsson eller var han rent av dennes son?[186].

Abraham Andersson var son till Anders Jönsson på gården Hällan i Öjebyn och hade ärvt sin mors, Kristina Olofsdotters, del i arvet efter Per Olofsson[187].

Olof Nilsson var troligen birkaren från gården Västansundet i Öjebyn[188]. Anders Nilsson och Olofs Nilsson var möjligen bröder. Olof Nilssons far, Nils Olofsson i Västansundet hade ytterligare en son vars namn varit okänt [189]. Var denna ”vår” Anders och hade han något handikapp som gjorde att han inte talade för sin hustru 1579. Möjligen hade Olof Nilsson även egna arvsanspråk, i så fall genom giftermål med en ytterligare en för oss okänd dotter[190] till Olof Torbjörnsson.

Företrädde herr Anders Storbjörnsson (Torbjörnsson[191]) sitt eget och Nils Torbjörnssons arvsanspråk? Var herr Anders en son till Torbjörn Olsson och hustru Margit i Sjulnäs? Bonden Olof Torbjörnsson i Sjulnäs kan också ha varit en son till  Torbjörn Olsson trots att han inte omnämndes i tänkeböckerna[192]. Han var då troligen en styvson till Margit Andersdotter (Kråka).

Henrik Eriksson ägde förutom den halvpart värd 400 daler som han köpt även en del troligen[193] värd 400 – 260 = 140 daler. Denna del kan förutom Margaretas del även ha innefattat Brita Torfastsdotters andel[194].  Följande beräkningar är därför mycket osäkra!

Om Per Olofsson Torfast hade 8 helsyskon var en syskondel värd 400/8 = 50 daler. Om syskonen tillhörde olika kullar så fick helsyskonen dela på ¾ av 400 daler = 300 daler medan halvsyskonen fick dela på ¼ av 400 daler = 100 daler[195]. Troligen tillhörde syskonen två kullar men den enda fördelning som ger exakt 260 daler till arvingarna från Piteå socken förutsätter att de representerade två helsyskon av tre samt tre halvsyskon av fem. De resterande andelarna värda 140 daler som Henrik Eriksson förfogade över presenterade då ett helsyskon och två halvsyskon. Karin (Margareta) var troligen ett helsyskon och Torfast (Brita) troligen ett halvsyskon, men vem var då det andra halvsyskonet i Stockholm?

Karin Olofsdotter

Karin var med säkerhet ett syskon eller syskonbarn till Per Olofsson Torfast. Med viss reservation har jag antagit att Karin var ett helsyskon till Per Olofsson Torfast.

Karins förste kända make var den Anders Månsson, som den 4:e juni 1570 sade sig ha lika stor del i huset på Kindstugatan som Per Olsson Torfasts och Knut Håkansson. Att Anders varit gift med Karin framgår vid en arvsuppgörelse den 21:a november mellan hustru Karin, änka efter Anders Månsson, och Anders far Måns Ingesson som var borgare i Åbo[196]. Den 17:e juli 1574 omnämndes hon fortfarande som Anders Månssons änka i en tvist med en Mats Månsson om 5 läster osmundsjärn[197].

Karins andre make, Olof Stake, omnämndes den 21 mars 1581[198] i en tvist om arvet efter Per Olsson Torfast med änkan Anna som åberopar ett ömsesidigt testamente som hon och maken Per gjorde 1576. Olof Stake omnämndes som borgare ”wår medborgare” den 29:e april 1577 i en tvist om en skuld på 400 mark som den framlide Anders Månsson, ”Olufz hustrus förre man”, påstods ha till med en David Skotte[199]. Även den 22 maj, 5:e juni och 17:e juni samma var Olof part i mål gällande Anders Månssons ouppklarade äffärer. Olof Stake som varit i Danzig 1576 var då förmodligen nyss hemkommen. Karin hade gift om sig med Olof Stake efter den 17:e juli 1574 men före den 29:e april 1577. Adelsmannen och kammarjunkaren Olof Stake som omnämndes den 27.e januari och 8:e februari 1584[200] var säkerligen en annan person[201]. Borgaren Olof Stake omnämndes som levande för sista gången den 21 mars 1581 och som död för första gången den 13:e juli 1586.

Hustru Annas testamente efter Per Olsson Torfast förklarades giltigt den 13:e juli 1586. Olof Stake var nu avliden och hustru Karin representerades av sin tredje och troligen siste make, Knut Smålänning[202].  Han omnämndes troligen ytterligare en gång i tänkeböckerna, den 20:e maj 1606[203] då prästen herr Erik Humble i Biskopskulla kommer inför rätten angående ett halvt hus som ärvts av hans hustru Margareta efter hennes fader Knut Smålänning.

Arvsutredningen, nedtecknad av stadsskrivaren Olof Pedersson Humbla, visar att Knut varit gift med två Karin, först med Karin (1) med vilken han fick han sonen Bengt samt dottern Margareta[204], sedan med Karin (2) med vilken han fick sonen Johan. Karin (2) medförde det aktuella huset i boet. Båda hustrurna dog före Knut. Alla dessa personer förutom Margareta var döda år 1606.  Först ärvde Johan Knutsson med fadern en halvpart var i huset efter Karin (2). Sedan dog fadern och de tre syskonen ärvde den andra faderns halvpart – varefter Johan ägde fyra sjättedelar i huset och Bengt och Margareta en sjättedel vardera. Sedan dog Johan varefter Bengt och Margareta ärvde Johans fyra sjättedelar och ägde därefter en halvpart var av huset. Bengts del var förverkad ”män hännes halvpart behullin”. Herr Erik Humble gjorde alltså anspråk på den halvpart av huset som hans hustru Margareta ärvt efter sin far Knut Smålänning och efter sin halvbror Johan[205].

Karin (1) var troligen ”vår” Karin, dottern Margareta och sonen Bengt som hon fått med Knut Smålänning bör då ha varit födda tidigast år 1582. Bengt var troligen en av de ryttare i Upplandsfanan som anklagas för förräderi av Karl IX efter nederlaget i slaget vid Kirkholm 1605.

Om detta var ”vår” Karin Olofsdotter så hade hon två döttrar med namnet Margareta, en med Olof Stake och en med Knut Smålänning[206]. Det var inte så ovanligt att två halvsyskon fick samma namn, den ovan nämnde stadsskrivaren, sedermera borgmästaren Olof Pedersson Humla fick två söner med olika mödrar som båda döptes till ”Per”[207].

Margareta (d.ä.) som gifte sig med borgaren Henrik Eriksson borde då ha varit dotter till Olof Stake och Karin Olofsdotter men var högst 16 år gammal då hennes man Henrik Eriksson framträder inför rätten angående hennes arv efter Per Olofsson Torfasts den 22 juni 1590, se under Per Olofsson Torfast ovan.

Margareta (d.y.) torde ha varit mellan 20 - 28 år då hon år 1606 gifte sig med herr Erik Humble. Hon var högst åtta år gammal 1590 och kunde därför inte ha varit den Margareta som då var gift med borgaren Henrik Eriksson.

En fru Karin Olofsdotter, även kallad Knut Bengtssons hustru, klandrar hustru Anna Giliusdotter och dennes man Per Staffanson för osant intygande och felaktig hantering av en pantad silverkanna den 11:e , 13:e och 15:e juli 1601[208].  Att hon kallas fru innebär att Knut Bengtsson var adlig, förmodligen lågadlig eftersom hans status inte markeras tydligare. Notabelt är också att fru Karin för sin egen talan trots att mannen lever. Fru Karin kommer åter till rätten i samma ärende den 23:e och 28:e november och den 2:a december då domen faller mellan Knut Bengtsson och Per Staffanson varefter Per Staffansson överklagar domen den 5:e december 1602.

Knut Bengtsson som verkar ha tillhört slottets besättning kan ha varit en ”hovman” liksom den hingstridare som förvarade den pantade silverskålen och lurad av ett falskt brev lämnade ut denna till Anna Giliusdotter. Anna, som verkar ha varit härbärgerare, hade krav på Knut Bengtsson för ett par tunnor öl som denne förtärt hos henne. Det framgår också att Karin och Knut bodde ute på landet. Knut Bengtsson och hans fru Karin Olofsdotter kan ha varit Knut Smålänning och hans första hustru Karin som bodde i Biskopskulla i Uppland. Att Knut Smålänning döper sin son till ”Bengt” kan tyda på att hans patronymikon varit ”Bengtsson”.

I ett protokoll[209] från häradstingen i Sköllersta[210] från den 11:e maj 1615 omnämns bröderna Knut och Anders Smålänning.

”Kom för rätta en quinna ifrån Asker sockn och klagade effter en mansboott som haffwer skiett för 30 åhr sedan i så måtto att Nils Böös haffr slagit en ihiäll wid nampn Anders Smålenning, och denna quinnan war hans hustru thå framlade Jöns i torp Jon i Sörby och Lasse Olsson i Kalsta som ähr Nils Böses arffwingar några klara och wissa beskiedh at samma mans bott war uthlagt och opburin aff hans broder Knut Smålenning som war både koppar och annat mera till 40 daler som her hinrich i Skiöllersta wittnar Item Erich Jonsson knechte höffwidzman öffr wärmelandz knechter medh sin wittnes bördh daterat och giffwit then 5 julij 92: Raffwals i Ullawij sin bekiennelse giffwit den 18 junij åår 602, Johan Jon i Egby thet sama wittnar den 2 octobris 609 Bleff för den skull affsagt at hon skall sökia sin mans broder Knut Smålänning som boten haffr tagit aff Sköllersta prestegård och Nils Böses arffwingr bleffwo frij sagda för samma boot”.

En Nils Böös hade alltså slagit ihjäl en Anders Smålänning vars bror Knut Smålänning erhållit mansboten värd 40 daler. Knekthövitsmannen Erik Jonsson vittnade om detta den 5:e juli 1592. Dråpet skall ha skett för 30 år sedan vilket betyder cirka år 1585. Änkan efter Anders Smålänning blir tillsagd att söka upp Knut Smålänning som tagit ut boten från Sköllersta prästgård.

Om detta är ”vår” Knut Smålänning, som säkerligen var död år 1615, så såg nog änkan intet av mansboten! Denna Knut Smålänning verkade vara militär vilket vi misstänker att vår Knut Smålänning var. För att återgå till Karin, så återstår vissa reservationer:

Karin, vars patronymikon inte anges i de notiser som med säkerhet kan fastställas vara angående henne, kan alternativt ha varit ett barnbarn till Olof Torbjörnsson. Var hon kanske en dotter till Torfast Olofsson? Mot detta talar att hennes arv efter Per Olofsson Torfast verkar ha varit betydande och indikerar snarare att hon var en helsyster till denne.

 


Anna Andersdotter (Kråka)

Anna var dotter till birkaren Anders Larsson i Sunderbyn i Luleå socken[211]. Hon var först gift med Anders Olofsson som hade sina rötter i Piteå socken och efter dennes död med Olof Knutsson som hade sina rötter i den norra delen av det egentliga Finland. Vi har redan nämnt hennes syster Margit Andersdotter som var änka efter Torbjörn Olsson i Sjulnäs i Piteå socken och sett att den senares farmor troligen var en dotter till Sven Bjursson i Bensbyn.

Anders Olofsson, Anna Andersdotters förste make.

Anders är, på grund av sitt vanliga namn, inte så lätt att följa i tänkeböckerna. Den Anders Olsson som den 27:e februari 1548 svär borgareden med Torfast Olsson som sin gode man var dock säkerligen vår Anders Olofsson[212].

Den person i Piteå socken om vilken antecknades 1546  ”Anders Ollson i öyia aff  byin affallinn”[213], var möjligen denne Anders. Han kom då från Öjebyn. Men samma år antecknades att också Anders Olsson i Muskus är ”affrymder söder”. Troligen var detta samma Anders Olsson som ägde ett hemman i Muskus 1543. Vem ”vår” Anders Olsson egentligen var blir svårt att fastställa!

Borgaren Anders Olsson som den 14:e februari 1567 köpte ett gammalt och förfallet stenhus med grund ”som the fattiga tilhört” [Hospitalet] på Svartmunkebrinken för åttahundra mark var troligen också vår man[214].

Den 24:e juni 1571 skedde arvskifte mellan Anders Olssons arvingar. Dessa var Hans Nilsson i Luleå socken, Olof Andersson och Mickel Andersson i Piteå socken samt herr Nils i Husaby som hade gett Olof Andersson sin fullmakt. Arvingarna hade erhållit 200 mark medan hustru Anna, Anders Olssons änka, behöll allt fast och löst och därför/därtill var ansvarig  för dödsboets skulder. Bland de omnämnda exekutörerna var arklimästaren Olof Andersson[215].

Hans Nilsson var troligen birkarl och bonde från Antnäs i Luleå socken. Denne ägde år 1571 ett hemman med bara 8 kor men vars förmögenhet var taxerad till hela 464 mark och 3 öre[216]. Hans Nilsson i Antnäs var i samma skeppslag som Nils Larsson i Måttsund på Korsmässmarknaden 1566[217]. Hans Nilsson i Antnäs var son till Nils Andersson i Antnäs som var landsköpman 1549-1564 och birkarl 1553. Hans Nilsson var landsköpman 1566 samt birkarl 1580 och 1590. Hans Nilssons far Nils Andersson i Antnäs var troligen gift med en syster till Anders Olsson[218].

Herr Nils, kyrkoherde i Östra Husaby på Vikbolandet, kommer till rätten den 11:e juni 1578 och klagar på arvskiftet efter sin morbror Anders Olsson. Anders Olsson omtalas då som Olof Knutssons hustrus Annas förre make. Rätten påpekar att herr Nils broder Olof Andersson hade fullmakt att föra dennes talan vid arvsskiftet[219].  Han återkommer även den 6:e maj 1590 med samma klagomål[220]. Rätten finner att saken avgjordes redan den 24:e juni 1570[221] och att herr Nils får söka sin del av sina medarvingar. ”Her haffer han intet til att krefie.”

Herr Nils Andersson, Nicolai Andreae, visar sig ha varit ingen mindre än fadern till den prästdotter Karin Nilsdotter som år 1574 födde sonen Karl till hertig Karl[222]. Karl Karlsson, av Johan III adlad Gyllenhielm, växte upp på Julita gård i Södermanland. Han gjorde en militär karriär, avbruten av en längre fångenskap hos kusinen Sigismund i Polen, men blev slutligen riksadmiral. Slottet Karlberg i Stockholm är uppkallat efter honom. Herr Nils var gift med en Karin Hansdotter och hade med henne även sonen Anders som under namnet Andreas Nicolai efterträdde fadern 1591. Herr Nils dog år 1590, kanske blev resan till Stockholms för mycket för den troligen några och sextio år gamle mannen[223].

Herr Nils bror Olof Andersson i Piteå var troligen birkaren Olof Andersson i Svensbyn[224]. Denne var troligen identisk med den Olof Andersson i Sikfors som handlade i Härnösand 1566 och då var i samma båtlag som Olof Nilsson i Öjebyn, Olof Öndsson och Anders Olofson i Sjulnäs samt Olof Olofsson i Hortlax[225]. Birkarlen Olof Andersson i Svensbyn omnämndes 1590[226]. Varken Olof Andersson i Sikfors eller Olof Andersson i Svensbyn finns i taxeringslängden över Älvsborgs lösen år 1571. Troligen var dessa och Olof Andersson i Sjulnäs en och samma person. Troligen var Olof Andersson son till en Anders Olofsson i Sjulnäs/Långnäs[227]. Denne var då även far till herr Nils i Östra Husaby[228] och därmed Karl Karlson Gyllenhielms morfars far.

”Vår” Anders Olofsson äger ett hemman i Sjulnäs år 1543[229]. År 1539 hade han en son på hemmanet.  År 1553 kallas han Anders Olsson i Långnäs[230]. Han erlägger 2 ½ mark i köpmanspenningar 1549. Det fanns ännu en Anders Olofsson i Sjulnäs 1539 som även han då hade en son på hemmanet[231]. Denne var troligen släkt med Johan Bure[232] och inte ”vår” Anders Olofsson, Johan Bure skulle då säkeligen ha nämnt herr Nils och hans dotterson Karl Karlson Gyllenhielm i sin genealogi.

Mickel Andersson i Pitholm, den ende med detta namn i Älvsborgs lösen 1571 för Piteå socken, skattar för 164 mark 3 öre. År 1543 äger en Anders Mickelsson ett större hemman i Pitholm[233]. År 1547 hade denne en son på hemmanet. Troligen var Anders Mickelsson i Pitholm far till Mickel Anderssons och gift med en syster till Anna Andersdotters (Kråkas) make Anders Olofsson. Mickel Andersson var då kusin till bröderna herr Nils och Olof Andersson.

Olof Knutsson, Anna Andersdotters andre och siste make

Anna Andersdotters siste make Olof Knutsson hade sina rötter i Finland. Identifieringen försvåras av att det fanns ytterligare en Olof Knutsson gift med en Anna i Stockholm vid denna tid. Den 19:e juli 1544 bytte denne andre Olof Knutsson till sig ett stenhus av Nils Boije mot två hemman i norra delen av det egentliga Finland (inte så långt från centralorten Åbo)[234].  Det även denne Olof Knutsson som sålde, med sin hustrus samtycke, ett stenhus, beläget i Lasse skomakares gränd, till Jöns Andersson för 400 mark och en dubbel dukat 1545[235]. I en notis från den 5:e september 1576 ser vi att ovan nämnda hus hade tillhört en Olof Knutsson som varit gift sig med Anna änkan efter en Måns Jönsson och omgift med en Jöns Nilsson efter Olof Knutssons död. Måns Jönsson och Anna hade en dotter Margareta gift med Wolmar Wikman[236]. De notiser som refereras nedan gäller troligen alla den Olof Knutsson som gifter om sig med Anna Andersdotter (Kråka) efter sin tidigares hustru Britas död.

Den 6:e juli 1551 klagade Olof Knutsson på Mickel fiskpackare om 3 ½ pund tran som den senare betalt en bonde 7 öre pundet för istället för de 6 ½ öre pundet som Olof kommit överens med bonden om[237].

Den 25:e april 1552 köpte Olof Knutson köper ett stenhus, beläget i Jakob Lumpes gränd på norra sidan näst nedanför store Jöns hus, av Per Andersson för 500 mark som Per erhållit hälften av[238].  Gränden kommer att byta namn ett antal gånger till bland annat Store Jöns gränd och Olof Knutssons gränd och slutligen till Kråkgränd efter rådmannen Knut Nilsson Kråka.  Huset som blir Olof Knutssons sätehus (bostad) kommer senare att förvärvas av den senare. Den 6:e maj 1555 köpte Olof Knutsson en tomt med källare liggandes intill hans eget stenhus i gamle Jakob Lumpes gränd av sekreterare Olof Larsson för 110 mark[239].

Den 26:e januari 1558 gav Olof Knutsson och hans hustru varandra ”tredjepenning i löst och fast, inom och utom staden” och fick så antecknat[240]. Olof Knutssons hade således en tidigare hustru vid namn Brita. Olof Knutsson och hustru Britas gjorde ett ömsesidigt testamente. Ett par som saknade bröstarvingar kunde testamentera 1/3 av sina tillgångar till varandra enligt stadslagen.

Den 17:e januari 1573 klagade Olof Knutsson på ett olaga bygge som en ”Peder Kÿro fischer” hade gjort. Vidare  hade denne Peder förolämpat Olof och kallat honom fisketjuv[241]. Den 19:e september samma år anklagades Olof Knutsson för att ha anstiftat bråk i den Finska församlingen[242].

Den 20:e juni 1575 åberopades Olof Knutsson som vittne i en affär gällande 444 lod silver. Saken sköts upp i väntan på Olofs ankomst[243]. Saken slutfördes den 8:e juli samma år[244].  

Den 6:e juli 1575 skedde arvskifte efter Olof Knutssons första hustru Brita[245]. Hustru Anna Knutsdotter boende i Skogboland och företrädd av Jakob Ivarsson, Mickel Olsson och Per Matsson sade att Olof Knutsson givit henne för allt både fast och löst ; i pengar 1500 mark i 1574 års mynt, ett silverstop, två silverskedar, ett silverkläde, en guldring, kläder, en båt med diverse utrustning etc. Ombuden gav tillkänna att hustru Anna var nöjd med uppgörelsen samt att hennes måg Esbjörn var likaledes. Ovanstående arv torde representera en tredjedel av Olof Knutssons samlade förmögenhet[246].

Den 2:a juni 1578 omnämndes Olof Knutssons hus som beläget östantill i Henrik Bottnekarls gränd bredvid Eskil Mickelssons hus[247]. Den 18:e augusti 1578 anklagade Olof Knutsson en Jakob för att han köpt tran från en dräng som brutit upp Olofs sälbod och stulit tranet[248]. Att Olof Knutsson handlade med sältran har vi sett tidigare. En sälbod på Södermalm ingick också i hustru Annas arv efter Olof Knutsson, se nedan.

Den 3:e oktober 1582 anklagade Lars Persson i Söderala socken i Hälsingland Mickel fiskpackares son för stöld från honom av ett antal silversaker, stöld av en bondes häst samt Olof Knutssons tran. Tjuven döms till galgen och målsägarna att få igen sin egendom[249].

Den 12:e juli 1587 gjordes arvskifte efter Olof Knutsson[250].  Olof Knutssons broder Eric Knutsson samt hans medarvingar, syskonbarnen, fick ett antal hus, bland annat hälften av ett hus i Olof Larssons gränd, hustru Annas sätehus nedanför Jöran Beniks hus mot Järntorget samt två tomter i Skeppar Karls gränd. Den 10:e mars 1589 bjöds denna tomt ut till försäljning[251].

Hustru Anna tilldelades Olof Knutssons sätehus i Olof Jönssons gränd och på Södermalm en sälbod och en vedbod nedanför galgberget samt ett stall ovanför stadsgården. Hustru Annas lilla korsvirkeshus i Skeppar Karls gränd omnämndes inte vid arvsskiftet, kanske var det hennes morgongåva och därmed hennes personliga egendom?

Den 4:e november 1587 krävdes hustru Anna, Olof Knutsson änka, på en betalning som hennes man var skyldig enligt målsägaren. Rådmannen Bernt Jönsson sade sig vara beredd att gå ed på att Olof Knutsson aldrig tagit emot pengarna och hänvisar målsägaren till Mats Månssons dödsbo[252].

Arvet efter Anna Andersdotter (Kråka)

Den 2;a maj 1590 anklagade Olof Jönsson pigan Sara Larsdotter som varit i tjänst hos hustru Anna, Olof Knutssons änka, för stöld av ett stop, en silversked samt en tröja tillhörande brodern Nils som avlidit i hustru Annas hus. Sara nekade och erbjöd att fria sig med edgång och 6 mäns intyg[253].  Sara Larsdotter var säkerligen identisk med den Anna Andersdotters (Kråka) arvinge Sara Larsdotter, se nedan.

Den 13:e maj 1590 gjordes arvskifte efter hustru Anna, Olof Knutssons änka[254]. Inför rätter talade Annas bröder Hans Andersson i Vitån och Nils Andersson i Sunderbyn[255] samt David Elofsson i Bredåker, Annas systers Brita Andersdotters man, å deras barns vägnar. Dessa får del i Annas sätehus. Annas syster Margits son Nils Torbjörnsson i Sjulnäs i Piteå socken talar för sin mor samt för Sara Larsdotter med sina systrar Gertrud och Anna. Dessa senare får Annas lilla korsvirkeshus i Skeppar Karls gränd.

Vilka var då Sara Larsdotter och systrarna Gertrud och Anna? Arvet var säkerligen ett bakarv över Anna Andersdotters föräldrar. Samtliga arvingar måste då ha varit syskon eller syskonbarn till Anna. Systrarna var troligen syskonbarn till ett tidigt avlidet syskon till Anna, möjligen till en broder Lars Andersson, eller möjligen till en syster gift med en Lars.

Den 18:e och 20:e september 1592 uppbjuder Nils Andersson i Sunderbyn, Luleå socken framlidne Olof Knutssons hus till försäljning. ”Dette bespråkade hans brodersonn strax” Troligen avsågs med brorsonen Nils Hansson i Vitån[256]. Den 8:e juli 1592 klandrade Hans Andersson i Vitån, Luleå socken, sekreterare Per Nilssons köp av framlidne Olof Knutssons hus som Hans Anders hade ”skyldskap” i och lägger ett ”bÿrdsbudh” på. Huset beläggs med kvarstad tills Hans Andersson återkommer senare samma höst[257]. Hur detta avlöper får vi inte reda på av tänkeboken, men när samma hus köptes av Knut Nilsson Kråka den 8:e december 1606 framgick att Knuts svärfar Nils Larsson hade köpt huset av Knuts far Nils Andersson och dennes medarvingar[258]. Det verkar alltså som om arvingarna lyckas köpa tillbaka huset och sedan sälja det ”inom familjen”, mer om detta och Knut Nilsson Kråka senare.

Den 22:a november 1602 så uppbjöd Erik Björnsson, hustru Annas, Olof Knutssons, arvingars hus i Skeppar Karls gränd. I denna notis om försäljning av Anna Andersdotters (Kråka) lilla korsvirkeshus som Sara Larsdotter och systrarna Gertrud och Anna ärvt efter henne, omnämndes hustru Anna för sista gången i tänkeböckerna.

Brodern Nils Andersson Kråka är på Korsmässmarknaden i Härnösand år 1598[259]. Han ingår också ett andra äktenskap med Anna, förre rådmannen i Stockholm Olof Holms dotter. Anna Olofsdotter gifter sig efter Nils död med borgmästaren Olof Pedersson Humbla[260] den 11:e november 1610[261]. Nils fick troligen två söner med Anna, den styvson till Olof Pedersson som begravdes i Storkyrkan 1622 och den Knut Kråka som omnämns i tänkeböckerna långt efter rådmannen Krut Nilsson Kråkas död.

Knut Nilsson Kråka

Den 20:e juli 1605 begjorde Peter Kruse värdering av ”s. Nils Larsonn Nörrebotn karls” hus som han äger en pant i på 428 daler och 24 öre. Värderingsmännen värderade huset till 400 daler[262]. Den 8:e december 1606 sålde Peter Kruse ovan nämnda hus till Knut Nilsson Kråka för 700 daler. Salig Nils Larsson fordom borgare i staden och tillika Knut Kråkas hustrus fader sades ha köpt huset av Knut Kråkas fader och dennes medarvingar. Peter Kruse hade efter Nils Larssons död köpt huset för 428 daler och 24 öre och därefter byggt ut och förbättrat huset för 371 daler 8 öre[263].   Huset sades vara beläget i Olof Lumpes gränd. Denna gränd heter nu Kråkgränd efter Knut Nilsson Kråka[264].

Att Knut Nilsson Kråkas köpenskap var lönsam framgår av taxeringslängderna för åren 1607 och 1613:

Knut Kråka var 1613 dubbelt så högt taxerad jämfört med 1607. Peter Kruse hade ökat sin förmögenhet med knappt 43 % och Mårten Trotsig sin med drygt 8 %.

Den 16:e november 1613 bestod Knut Kråkas hushåll i östra kvarteret av ett hjonelag (Knut med hustru Karin), 2 drängar och 4 pigor[267]. 1614 fanns i Knut Kråkas hushåll han själv med hustru, hustruns syster, 3 drängar samt 2 pigor.

1614 betalade Knut Kråka i örespenningar för Älvsborgs lösen 28 riksdaler, det är mer än dubbelt så mycket som någon annan i östra kvarteret betalade, men Peter Kruse i södra kvarteret betalade 56 riksdaler och stadens i särklass rikaste borgare Mårten Trotsig betalade 84 riksdaler[268].

Joakim Ficke anklagade den 25:e september 1616 Knut Kråka för att ha låtit sina drängar ta fyra tunnor tjära som var Joakims den 12:e december 1615. Ett komplicerat mål med många vittnen och inblandade. Olof Jönsson i Luleå socken och Knut Hansson i Måttsund som hade följt Olof på skutan med tjäran till Stockholm är bland vittnena. Knut Hanssons broder omnämndes att tillsammans med Olof Jönsson ha sänt totalt 11 tunnor tjära, 8 tunnor till Knut Kråka och tre till Joakim Ficke. Knut Hansson nämnde också sin granne Kristoffer i Alvik. Domen blev att Joakim Ficke inte kunnat bevisa sin sak[269].

Knut Kråka är rådman 1615 – 1623. I ”Stockholms Rådhus och Råd” finns en utförlig lista över hans kommunala ämbeten[270]. Knut Kråka är kämnär den 7:e januari 1618[271], men begär den 6:e maj att få bli befriad från kämnärskallet ”för sin stora handels skull”[272]. Att sitta i kämnärsrätten var ett hedersuppdrag men ibland utsattes kämnärerna för ilska och hat från personer som ansåg sig förorättade.

Den 24:e oktober 1618, då Knut Kråka satt som rådman i rätten, vittnade en prostituerad, hustru Margareta i ett stöldmål. Hon sade sig heta Sunesdotter och komma från Skellefteå. Men Knut Kråka sade då att hon var född i Luleå socken och dotter till Henrik Eriksson i Rutvik[273].  Hustru Margareta figurerade i ett antal ”hoormål”, hon bodde hos bordellmamman ”Tjocksara” en ”råfferska” enligt Margareta som alltid kom med köpsvenner som skulle betjänas antingen hemma hos Sara eller i köpsvennernas bodar. Margareta namngav i rätten 22 karlar som hon ”bolat” med, många av dem köpsvenner med utländska namn. Hon blev tillsagd att lämna staden och återvända till sin man.

Krögaren Henrik Danitz, Luntenkrögarn kallad, och soldaten Mårten Krum tillhörde de män som angavs som kunder av Margareta och de andra prostituerade i rätten. Luntenkrögarn gör hätska utfall mot Knut Kråka på kämnärsstugan och Mårten Krum får böta för att han dragit värja mot Knut på en krog. Troligen var det i samband med ”hoormålen” som Knut retat upp dessa herrar!

Margareta och två andra prostituerade drömmes senare till döden för ”dubbelt hor” (de var gifta och hade ”bolat” med gifta män). Med hjälp av några soldater lyckades de dock rymma ut fängelset i början på maj 1619. Enligt ett vittne hade Margareta arbetat sina händer blodiga då hon och de andra kvinnorna med soldaternas hjälp gjort ett hål i fängelsemuren!

Den 19:e april 1619 beklagade en bleckmakares hustru sig över hennes man Göran hade försvurit sig att aldrig vilja göra henne eller hennes släkt något gott. Han hade bland annat hängt sig i ett ”klädessnöre”. Knut Kråka vittnade att han då han gästat Peter Kruse i dennes hus hade Karl Bonde hört bleckmakarhustruns rop. När Knut Kråka kom dit hängde Göran i ett rep som Knut tog lös honom från[274].

Knut Nilsson Kråkas framgångar i affärslivet gav också sociala framgångar. I ovanstående notis ser vi att bland Knut Kråkas bekanta fanns adelsmannen och blivande rådsherren Karl Bonde samt stadens näst rikaste borgare, den blivande adelsmannen och landhövdingen Peter Kruse. Den senares svärfar, rådmannen Ingevald Olofsson, även han troligen från Luleå socken, tillhörde säkert bekantskapskretsen.

Den 11:e december 1619 anklagades Peter Kruses ”gamble tienare” Peder Jonsson för att han inte betalat en köpsven, Greger Matthies från Stralsund, 320 daler för varor som Peder tagit med sig till Norrbotten. Knut Kråka som hade gått i borgen för Peder får därför träda in och betala 320 daler till Greger Matthies[275].

Den 25:e september 1620 infann sig kreditorerna till den avlidne kronoköpmannen Anders Månsson i rätten. Anders Månssons skulder uppgick till ett värde av cirka 15 000 daler. Knut Kråkas andel är 2400 daler. Anders Månssons änka hade inga tillgångar förutom huset som kreditorerna senare säljer för 500 daler[276].

Knut Kråka gjorde här en avsevärd förlust, möjligen ser vi här början på den ekonomiska katastrof som han hamnar i 1623. Den 7:e februari 1623 ” lät Albricht Krögers tiener arrestera Knut Kråkas hustru at hoon inte schall draga hedan af staden för ähn hon betalade honom”[277]. Hon skulle alltså ges reseförbud tills hon betalat Albrich, en köpman från Danzig, sin skuld. Detta är det första tecknet i tänkeböckerna på de ekonomiska problem makarna Kråka hamnat i, nästa kom den 11:e juni 1623 då Knut Kråkas hus på Urvädersgränd belades med kvarstad för 621 daler och 6 öre som han var skyldig staden för indriven men inte levererad skatt[278]. Knut Kråka hade råkat i ekonomiska svårigheter och förmodligen använt stadens pengar till att betala personliga skulder. Han avsätts som rådman, flyttar 1923 till Kopparberget där han var kunglig befallningsman 1623 – 1624 och dog 1625 enligt SRR[279]. Troligen var det genom Peter Kruse som Knut Kråka fått denna befattning.

Vaktmästaren och tullnären Knut Kråka som omnämndes som vittne till ett dråp den 4:e augusti 1624[280] var troligen samma person som den ”Knut Kråka vaktmästare i Storkyrkan” som omnämndes den 11:e april 1629 i ett mål rörande stöld av värdeföremål som förvarats i kyrkan[281]. Denne Knut Kråka sades då vara en ung man.  Troligen var han en son till Nils Andersson Kråka i dennes äktenskap med Anna Olofsdotter Holm och därmed en halvbror till rådmannen Knut Nilsson Kråka. Anna Olofsdotter gifte om sig med borgmästaren Olof Pedersson Humbla den 11:e november 1610[282]. Enligt Ericsson begravdes en styvson till Olof Humbla i Storkyrkan 1622. Även denna torde ha varit en son till Nils Kråka och Anna Olofdotter. Att Knut Kråka d.y. fick förtroendeuppdrag vid så unga år berodde säkerligen på att han var styvson till en borgmästare[283].

Sista gången som, den nu före detta, rådmannen Knut Kråka omnämndes som levande i tänkeböckerna var i ett mål den 11:e november 1623 gällande 2 ½ läster salt som sänts till Norrbotten. Hustru Gertrud, Nils Karlssons änka, krävdes på betalningen för detta, 30 daler, av skräddaren Måns Eriksson.   Nils Karlsson hade mottaget dessa pengar av Knut Kråka vid Kopparberget den 14:e oktober 1623. Även Knut Kråkas hustru omnämndes som inblandad i affären[284].

Den 17:e januari 1624 sökte Mathias Trost, borgmästare i Norra Förstaden, betalning för en mängd silverföremål son hans hustru hade anförtrott Knut Kråka och dennes hustru. Föremålen hade Knut Kråka pantsatt men kunde nu inte betala. Mathias Trost vill att denna skuld skulle betalas ur Knut Kråkas hus som staden hade belagt i kvarstad[285]. Mathias Trost återkom i ärendet den 4:e december 1624 och då frågade frågar Kristoffer Ritz hustru Anna hur mycket panterna var på silversakerna som Knut Kråkas hustru Karin hade pantsatt. Silversakerna var Mathias hustrus, Anna Olofsdotters, från hennes tid som änka efter borgmästaren Olof Pedersson Humbla. Svaret var 350 daler plus ränta[286].

Mathias Trost hustru var Anna Olofsdotter, i sitt första äktenskap gift med Nils Kråka, i sitt andra med borgmästaren Olof Pedersson Humbla (avliden 1621) och nu i sitt tredje och sista med denne Mathias Trost. Anna torde ha varit rådmannen Knut Kråkas styvmor även om han vid något tillfälle lär ha kallat henne ”sin moder”[287].

Den 26:e april 1624 bjöds Knut Kråkas sätehus östantill ut för att betala en skuld på 400 daler till Olof Andersson[288].  Borgmästare Olof Anderssons krav gällde hans styvbarns pengar som anförtrotts Knut Kråka. Försäljningen borde ha täckt denna och ytterligare några skulder, dock inte alla Knut Kråkas skulder som troligen var betydligt större än de 700 daler som han köpte huset för av Peter Kruse.

Enligt SRR gifte Knut Kråkas änka Karin Nilsdotter om sig med borgaren Anders Gabrielsson, i dennes andra äktenskap, och levde så sent som 1641. Enligt samma källa fick Knut Nilsson Kråka och Karin Nilsdotter ett barn döpt den 24:e september 1612, ytterligare ett barn döpt den 12:e februari 1616 samt dottern Brita döpt den 4:e mars 1623.

Karin Nilsdotters far Nils Larsson var troligen från Måttsund i Luleå socken. Denne besöker Korsmässmarknaden vid Härnösand 1566 och var då i samma båtlag som Nils Jönsson och Jöns Olsson i Alvik samt Hans Nilsson i Antnäs[289]. Nils Larsson i Måttsund besökte samma marknad 1584 då i sällskap med Jon Turesson i Rutvik och Anders Jönsson på Heden. Troligen var Nils Larsson birkarl trots att han i en lista[290] från år 1590 endast noterades som landsköpman. Enligt samma lista hade han då en namne i Persön som var birkar. Men troligen var det Nils Larsson i Måttsund som avsågs den 22:a juni 1592 då ”Norra Botnekarlarna” Nils Larsson och Ingevald Olofsson svär borgareden på rådstugan i Stockholm[291].

Under sommaren 1597 fick borgarna i Stockholm bidra till provianteringen av skeppen som skulle möta Kung Sigismund i Danzig.  Totalt bidrog de med varor, mestadels livsmedel, och kontanter till ett värde av 2449 daler och 12 öre.

Nils Larsson bidrog med 2 skålpund torkade gäddor samt 4 daler. Nils var köpman men var en av de mindre bemedlade bland dessa. Den förmögne Anders Larsson, konungens köpman, bidrog med 100 daler men mer typiskt för en köpman var cirka 20 daler, Ingevald Olsson bidrog med 4 daler och en tunna torsk[292] alltså ungefär lika som Nils.

Nils Larsson finns i mantalslängden för år 1602 men den 20 juli 1605 omnämndes Nils Larsson som död i tänkeboken då Peter Kruse begjorde värdering av hans hus. Möjligen tog pesten som härjade i Stockholm år 1603 hans liv.

Ingevald Olofsson

Som nämnts ovan svor ”Norra Botnekarlarna” Nils Larsson och Ingevald Olofsson bogareden på rådstugan i Stockholm den 22:a juni 1592[293].  Ingevald Olofsson var troligen birkarlen och landsköpmannen i Sunderbyn i Luleå socken med detta namn som omnämndes år 1590[294]. Han var troligen son till den Olof Ingevaldsson som ägde ett av de större hemmanen i Sunderbyn år 1543[295]. Nils Ingevaldsson i Sunderbyn var troligen en farbror till Ingevald.

Ingevald kommunala karriär ges i detalj i matrikeln över rådmän i SRR[296]. Han var rådman 1602 – 1626, kämnär 1602 – 1603 och stadsbyggmästare 1619 – 1619. Samma källa anger att han dog 1639 och begravdes den 13:e augusti samma år i Storkyrkan. Vidare anges att två av hans barn dog i pesten och begravdes den 27:e juni samt 27:e juli 1603. Vidare att hans hustrus namn inte är känt men att hon stod fadder den 5:e juni 1614 samt att hon var änka 1639 och begravdes den 13:e augusti samma år i Storkyrkan.

Frans de Brun, som säkerligen är källan till ovanstående uppgifter i SRR har dock inte observerat att Ingevald Olofsson gifte om sig med Karin Nilsdotter, änka efter stadsbyggmästaren Mats Eriksson, före den 28:e maj 1625 då hon omnämndes som Ingevald Olofssons hustru i en arvsuppgörelse med sin avlidne makes bröder[297]. Änkan efter Ingevald Olofsson som dog 1639 var alltså Karin Nilsdotter och inte den första hustrun vars namn är okänt.  

Den 18:e september 1604 var Ingevald Olsson god man för Henrik Persson i Gäddvik i Luleå socken, gällande ett arv som denne på sin sonhustrus systers vägnar hade utfått här i staden, vilket var fallet efter en ”leÿepiga” som tjänat hos Tomas Klement och dog i pesten året innan. Pigan var född i Bredåker i Luleå socken. Likaså skulle en kista, tillhörande Hans Persson som dött i Danzig, av Henrik Persson föras till Hans Perssons fader Per Nilsson i Luleå socken[298].

Man kan följa Ingevald Olofsson taxerings och mantalslängder 1607 – 1614.

I en taxeringslängd från år 1607 var Ingevald Olofsson i inre kvarteret taxerad för 9 öre och Knut Kråka i östra kvarteret står för 10 öre[299]. I en taxeringslängd från 1613 står Ingevald Olofsson för 9 öre och Knut Kråka för 20 öre[300]. Ingevald Olofssons förmögenhet var oförändrad 1607 – 1613 medan Krut Kråka fördubblat sin förmögenhet under samma period.

Ingevald Olofssons hushåll består 1613 av ett hjonelag (Ingevald med hustru), 3 drängar och 3 pigor[301]. År 1614 finns i hushållet, i inre kvarteret, Ingevald Olofsson med hustru, 2 drängar samt 2 pigor. Ingevald Olofsson betalade då 14 riksdaler i örespenningar för Älvsborgs lösen.  Relativt sett var Ingevalds förmögenhet låg till medelstor bland köpmännen men hög räknat bland alla borgarna i staden[302].

Den 11:e maj 1618 utsågs Hans Olofsson till byggmästare. Han tillfrågades om han är tillfreds med att Ingevald Olofsson var förordad till stadsbyggmästare och att vara underbyggmästare till denne, vilket Hans svarade att han var[303]. Hans var byggmästare till yrket medan Ingevald var stadens byggnadsansvarige ämbetsman.

Den 18:e juni 1618 var Ingevald Olofsson Peder Andersson Botnizensis ombud vid ett köp av en tomt av Henrik Målare[304].  Denna var troligen sonen till Anders Petri Grubb, kyrkoherde och prost i Luleå 1569-1611. ”Petrus Andreae Suecus Botnizensis” är student i Wittenberg 1592. Magister Petrus Andreae blir kammarråd 1611, därefter professor i Uppsala och slutligen assessor i Kungliga hovrätten i Stockholm enligt Leonard Bygdén i Härnösands Stifts Herdaminnen.

Den 4:e juli 1625 utses Ingevald Olofsson till underbyggmästare[305]. Detta verkar vare hans sista officiella uppdrag. Följande år omtalas han inte som agerande i någon notis. Det verkar som han drar sig tillbaka från det offentliga livet och lever som privatperson till sin död 1636. Ingevald Olofsson begravdes i Storkyrkan den 9:e december 1636[306].

Den 7:e oktober 1626 var Ingevald Olofssons son, Jöns Ingevaldsson, inbladad som vittne i ett mål som rörde en lånad häst som dött när den användes i ett brudfölje till Västerås. Stallmästare Bastian Bonat anklagar Henrik Borgrins tjänare. Målet skjuts  upp ”till Jöns Ingewaldsson kommer tillstädes”[307]. Sonen Jöns måste ha varit son till Ingevalds första hustru som lever 1614 enligt SRR.

Med sin första hustru hade Ingevald även en dotter, Cecilia. Cecilia gifte sig med den från Tyskland inflyttade borgaren Peter Kruse före 1605 då hon födde sonen Frans . Peter Kruse adlades den 12:e mars 1622 som Kruse till Ornäs i Torsång (Kopparberg). Senare beslöts att barnen skulle kalla sig Crusebjörn för att undvika förväxling med Cruus- och Kruse- ätter.  Peter och Cecilia fick barnen Frans (f. 1605 och döpt efter farfar), Ingevald, Peter, Jesper, Margareta (f. 1609) och Elisabeth. Peter Kruse blev ståthållare i Kopparbergslagen den 11:e januari 1625 och landshövding i Dalarna och Kopparbergslagen den 30:e december 1634. Makarna dog båda sent 1645 och är begravda i Torsångs kyrka där makarnas vapen kan ses på predikostolen som skänkts till kyrkan av Peter Kruse och hans hustru Cecilia Ingvaldsdotter.

Cecilia använde familjenamnet Rehn[308]. Möjligen tog hon namnet ”Rehn” från sin moders släkt. Då Cecilia föder barn från år 1605 kan vi anta att hon då var nära 20 år. Hon mister två syskon i pesten 1603. Dessa var troligen inte vuxna. Hennes moder födde alltså barn i mitten på 1580-talet. Modern borde då ha varit född cirka 1560. Om hon tillhörde släkten Rehn från Hamnen i Öjebyn i Piteå socken så var hon troligen dotter till någon av birkarlen Nils Olofssons söner; Olof, Anders[309] eller Erik. Cecilias och hennes makes vapen finns på predikstolen. Under initialerna P.K. finns en vapensköld med en stående björn och under initialerna C.I.D. finns en vapensköld med en ren stående på bakbenen[310].

Två släkter från Luleå och Piteå socknar

Två arvskiften med cirka 50 års mellanrum samt ett arvskifte som tar cirka 15 år att genomföra tillåter oss att ”rekonstruera” två släkter från Luleå respektive Piteå socknar. Båda tillhörde den lokala ”bondearistokratin” bestående av birkarlar och landsköpmän.

Den första släkten kallar vi ”Bjur från Bensbyn” efter tillnamnet och födelseorten på borgmästaren Anders Svensson Bjur, verksam i Stockholm från slutet av 1470-talet till sin död vintern 1512-13. Hans farfar vars namn vi endast känner genom sonen Sven Bjurssons patronymikon var troligen från Bensbyn liksom sonen[311].

Den andra släkten kallar jag ”Torbjörn - släkten från Sjulnäs” efter den Torbjörn som var gift med en dotter till Sven Bjursson. Vi känner honom endast genom sonens Olof Torbjörnssons patronymikon. Olof Torbjörnsson i Sjulnäs var arvinge till Anders Svenssons son Erik i ett bakarv över Sven Bjursson och dennes hustru.


Släkten Bjur från Bensbyn i Luleå socken

Sven Bjursson var gift med en dotter till en Önde som vi endast känner genom dottern Gunnild Öndesdotters patronymikon. Gunnild som var moster till Anders och Per Svensöner och var gift till Stockholm, först med en Olof Mickelsson sedan med Botvid Persson grytgjutare. Gunnilds syster vars namn vi inte känner fick alltså sönerna Anders och Per med Sven Bjursson. Troligen hade de ingen ytterligare son i livet då Anders och Per byter bort sin brödradel i sina fäders gård mot en andel i Nils Kocks hus med Jöns Nilsson skomakare i Bensbyn. Däremot hade de döttrar vars bröstarvingar den 19:e september 1519 uppträdde som arvingar efter Anders Svensson Bjurs son Erik. Vid arvskiftet efter Per Svenssons dotter Birgitta den 4:e april 1570 uppträdde Sven Bjurssons döttrars barnbarn och barnsbarnsbarn som arvingar på Birgittas faders sida.

Sven Bjursson och hans hustru hade troligen fyra döttrar:

En dotter(1) som var gift till Piteå med en Torbjörn och mor till Olof Torbjörnsson i Sjulnäs samt till Jöns Perssons hustru i Lillpite. Olof Torbjörnsson och hans släkt behandlas nedan, 1570 uppträder Olof Mosesson[312] från Lillpite som arvinge, troligen som målsman för sin hustru som torde ha varit Jöns Perssons dotter och en syster till Olof Torbjörnsson och således Sven Bjurssons och hans hustrus dotters dotterdotter.

En dotter(2) som var gift till Måttsund med en Håkan, far till Anders Håkansson och dennes systrar Sigrid (som 1519 hade en icke namngiven son) samt Marit gift med Per Jönsson, alla i Måttsund. 1570 uppträder en Anders Andersson i Härtsön som arvinge till Birgitta Persdotter. Denne var troligen son till Anders Håkansson i Måttsund och därmed Sven Bjurssons och hans hustrus dotters sonson .

En dotter (3) som var gift med Jakob Erlandsson[313], far till Nils Jakobsson som uppträder som arvinge 1519 samt farfar till Jakob Nilsson som uppträder som arvinge 1570. Jakob Nilsson hade själv nämnt sin farfar som levde på Jakob Ulfssons tid. Jakob Nilsson var således Sven Bjurssons och hans hustrus sonson. Jakob Nilsson var i sin tur troligen far till borgmästaren i Luleå Hans Jakobsson Ruth som var gift med hövitsmannen Per Clemenssons dotter Sigrid[314].

En annan dotter (4) som även hon var gift till Måttsund. 1519 uppträder Lars Hinsesson och 1570 Olof Hinsesson som arvingar både i Måttsund. 1546 - 59 finns en Hinse Larsson i Måttsund[315]. Hinse var troligen son till Lars omnämnd 1519 och far till Olof omnämnd 1570. Troligen var Lars fader Hinse gift med denna dotter till Sven Bjurssons.


Torbjörn - släkten från Sjulnäs i Piteå socken

Anfader till denna släkt var en Torbjörn som var gift med en dotter till Sven Bjursson och som vi känner endast genom hans sons patronymikon. Han bör ha varit samtida med Anders Svensson Bjur och således verksam mot slutet av 1400-talen och i början på 1500-talet. Sonen Olof Torbjörnsson uppträder som arvinge och talesman för Erik Anderssons arvingar från Piteå 1519. Troligen hade han endast en medarvinge i Piteå socken nämligen en syster gift med den Jöns Persson i Lillpite som nämndes som medarvinge 1519. 1570 uppträder Olof Mosesson från Lillpite som arvinge, troligen som målsman för sin hustru som torde ha varit Jöns Perssons i Lillpite dotter. Olof Mosesson var möjligen från Skellefteå socken[316].

Olof Torbjörnsson hade många barn troligen från två äktenskap[317]. Vi känner inte namnet på någon av hustrurna. Att dottern Karin lät döpa sina två döttrar, även de i skilda äktenskap, till Margareta är inget bevis men möjligen ett indicium på att hennes mor hette Margareta.

Torbjörn Olofsson som övertar hemmanet i Sjulnäs var troligen den äldste sonen. Han var gift med Margit Andersdotter en syster till birkarlen Nils Andersson Kråka från Sunderbyn i Luleå socken. Han hade möjligen ett tidigare äktenskap i vilket en son föddes senast 1524[318]. Torbjörn omnämndes som nämndeman 1543. Änkan Margit står för hemmanet, det rikaste i Sjulnäs. Vid Älvsborgs lösen 1571 taxerades hon till 378 mark 1 öre. Margit omnämndes som Torbjörn Olssons änka vid arvskiftet i Stockholm efter hennes syster Anna den 13:e maj 1590. Deras son Nils Torbjörnson förde då sin moders talan. Prästen herr Anders [S]torbjörnsson[319] som uppträdde som arvinge till Per Olofsson Torfast 1590 var troligen även en son till Margit. Olof Torbjörnsson som äger ett hemman i Sjulnäs 1571 och taxerades för 211 mark 2 öre är möjligen ännu en son. I mantalslängden från 1539 har Torbjörn Olofsson en son som då måste ha varit född senast 1524.  Olof var troligen en son i ett tidigare äktenskap vilket förklarar att han inte nämndes i arvskiftet efter Margits syster Anna. Han borde dock ha varit arvsberättigad i arvskiftet efter Per Olsson Torfasts. I så fall delade han Torbjörns syskondel med Margits söner Nils och Anders.

Torfast Olofsson, rådman, storköpman och redare i Stockholm var troligen den näst äldsta sonen. Per Olsson omnämndes som Torfasts broder och får sitt tillnamn Torfast(s) efter denne. Torfast var gift med Kerstin som överlevde honom och hade dottern Brita med henne. Brita Torfastsdotter gifte sig med K. M:ts sekreterare Knut Håkansson 1570 och efter dennes död 1581 med slottsskrivaren Johan Larsson Priwalk. Möjligen kan även Karin som jag antagit vare en syster till Torfast varit en dotter till Torfast.

Per Olofsson Torfasts, köpman i Stockholm var troligen den yngste sonen. Han var gift med Anna (Olofsdotter?) men de hade inga bröstarvingar vid Pers död 1579. Enligt ett ömsesidigt testamente uppgjort 1576 disponerar Anna över parets fasta egendom till sin död (1590?). Året 1587 sålde hon sin halvpart i fastigheten på Västerlånggatan för 400 daler till den kunglige sekreteraren Nils Hansson till Helgö och dennes styvson Olof Gammal till Konungsberg vilka köpte halvparten på bördskretsens vägnar[320].

Lars Olofsson, birkarl och landsköpman i Porsnäs i Piteå socken var möjligen en son till Olof Torbjörnsson. Sonen[321] Lars Larsson i Svensbyn i Piteå socken uppträdde som arvinge i rådsturätten 1590. Alternativt[322] kan Lars ärva via en moder som då var en dotter till Olof Torbjörnsson. En hustru Karin ”med sina barn” i Porsnäs taxeras 1571 för 1017 mark 2 öre. Detta torde ha varit änkan efter birkarlen Lars Olofsson. I så fall torde Lars Olofsson ha varit son till Olof Torbjörnsson, en tredje dotter med namnet ”Karin” är inte är särskilt trolig!

Kerstin Olofsdotter, troligen en av de äldre döttrarna, var gift med birkarlen Anders Jönsson från gården Hellan Öjebyn i Piteå socken. Hon kallades Anders Joenssons änka 1579. 1590 uppträdde sonen Abraham Anderson som arvinge.

Karin Olofsdotter (d.ä.) talade inför rätten 1579. Hon var troligen en av de äldre döttrarna och gift med en Anders Nilsson enligt notisen från 1579. 1590 uppträdde en Olof Nilsson tillsammans[323] med denne Anders Nilsson som arvinge. Troligen var detta birkarlen Olof Nilsson på gården Västansundet i Öjebyn[324]. Var Anders Nilsson en bror till Olof Nilsson och vem var han?  I taxeringslängden för Älvsborgs lösen 1571 finns tre Anders Nilsson i Piteå socken; en i Manjärv taxerad till 112 mark 4 öre, en i Böle[325] taxerad till 87 mark 4 öre och en i Håkansön taxerad till 86 mark 6 öre. Ingen av dessa hade en förmögenhet som ”anstod” en måg till Olof Torbjörnsson och en bror till birkarlen Olof Nilsson. Kunde Anders Nilsson inte föra sin egen talan 1590 utan måste då få hjälp av brodern Olof? Notabelt är också att det är hustrun Karin som talar inför rätten 1579[326].

 

Karin Olofsdotter (d.y.) var först gift med Stockholmsborgaren Anders Månsson härstammande från Åbo, sedan omgift med Stockholmsborgaren Olof Stake och sist omgift med Knut Smålänning som troligen var militär, möjligen en ryttare ur lågadeln. Margareta, gift med borgaren Henrik Eriksson som uppträder som arvinge 1590, torde ha varit Karins dotter i hennes äktenskap med Olof Stake. Karin kan ha haft en dotter med Knut Smålänning, även hon kallad Margareta, som gifte sig med herr Erik Humble i Biskopskulla och även en son Bengt Knutsson, troligen en av de ryttare från Uppland som anklagades av Karl IX för förräderi år 1605. Möjligheten finns att denna Karin inte var ett barn utan ett barnbarn till Olof Torbjörnson, kanske en andra dotter till Torfast Olofsson?

Torbjörn, anfadern till denna rika släkt, var troligen birkarl. Sonen Olof Torbjörnsson var troligen även han birkarl. Birkarl borde även en av sönerna till Olof ha varit. Detta talar för att Lars Olofsson i Porsnäs var en son till Olof Torbjörnsson. Övriga söner hade också betydande positioner, Torbjörn var storbonde och nämndeman, Torfast var köpman, redare och rådman i Stockholm, Per var köpman och borgare i Stockholm. Döttrarna blev också ingifta i birkarla och borgarsläkter. En dotter (Karin d.y.) var gift med män som möjligen kom ur lågadeln (Olof Stake och Knut Smålänning).


Käll- och litteraturförteckning

Älvsborgs lösen 1571, Taxeringslängder för Luleå och Piteå socknar, i SVAR:s Bilddatabas.

Landskapshandlingar, Västerbotten 1539:1, Taxeringslängder för Luleå och Piteå socknar, På mikrokort från SVAR.

Landskapshandlingar, Västerbotten 1547:1, Taxeringslängder för Luleå och Piteå socknar, På mikrokort från SVAR.

BOSTRÖM, LEIF. Släkten Kråkas Äldsta Led. I Lulebygdens Forskarförenings medlemsblad nr 49, 2005.

BOSTRÖM, LEIF. Birkarlar i Piteå socken. I Ätt  och Bygd nr 90,  december 2005.

De BRUN, FRANS. Guldsmeder i Stockholm 1420 – 1560. I Samfundet S: T Eriks årsbok 1918.

De BRUN, FRANS m.fl., STOCKHOLMS RÅDHUS OCH RÅD I-II. Festskrift utgifven till minne af Nya Rådhusets invigning hösten MCMXV. Stockholm, 1915-18.

BYGDÉN, LEONARD. Härnösands Stifts Herdaminne I-IV, Uppsala 1925, Faksimil samt Supplement, Stockholm 2004.

HANSSON, HANS. Stockholms stadsmurar. Stockholm 1956.

ELGENSTIERNA, GUSTAF. Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 9 band, 1925-38, nytryck 1998.

ERICSON, LARS. Två stockholmsborgares privatarkiv från början av 1600-talet. I Släkt och Hävd nr 1, 1986.

ERICSON, LARS. Borgare och byråkrater. Omvandlingen av Stockholms stadsförvaltning 1599-1637. Stockholm 1988.

ERICSON, LARS. Stockholms historia under 750 år. Historiska Media 2001.

FRIBERG, NILS. Stockholm i bottniska farvatten. Stockholms bottniska handelsfält under senmedeltiden och Gustav Vasa. En historisk-geografisk studie i samarbete med Inga Friberg. Uppsala 1983.

LAGER, BIRGITTA. Stockholms befolkning på Johan III:s tid. Stockholm, 1962.

LJUNG, SVEN. Register till Arboga Stads Tänkebok 1451 – 1569, Uppsala, 1946.

HOLMBÄCK, ÅKE och WESSÈN, ELIAS. MAGNUS ERIKSSONS STADSLAG, I nusvensk tolkning. Lund 1966.

NORDBERG, ALBERT. En gammal norrbottensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia. 1-2. Luleå 1965-1970.

NORDLANDER, JOHAN. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, Faksimilutgåva, Umeå 1990.

NORDLANDER, JOHAN. Om birkarlarne, i Historisk Tidskrift 1906, 1907.

NORDLANDER, JOHAN. Korsmässmarknaden, Tierp 1933.

OLAUUS PETRI PHASE. Stockholms stads tänkebok1524-29. Ludvig Larsson. Register m.m. Sven Ljung. Lund 1929-1940.

OLOF ANDERSSON och HELGE LUNDGREN. Piteå församlings äldsta historia, 1300 – 1700 talet, en samling artiklar av dessa två lokalforskare från 1980 och 1990 talen, från 1999.

Per Clemetssons Släktförening. Per Clemetsson och hans ättlingar. Anteckningar till en gammal Norrbottenssläkt. Luleå 1984.

SCHUCK, HENRIK. Stockholm vid 1400-talets slut. Andra omarbetade upplagan. Stockholm 1951.

SJÖBERG, NILS . Stockholms stads tänkebok under Vasatiden. 1524-1529. Utgifven af Samfundet S:t Erik, Stockholm, 1908-15.

SJÖDÉN, C. C. Stockholms borgerskap under Sturetiden med särskild hänsyn till dess politiska ställning. En studie i Stockholm stads historia. Akademisk avhandling Stockholm, 1950.

STOCKHOLMS STADSBÖCKER FRÅN ÄLDRE TID. Stockholms stads jordebok del 1 1420 -1474 och del 2 1474 -1498.  Stockholms stads tänkeböcker 1-5 i 9 volymer, ny följd: 1-8 i 8 volymer. Stockholms stads skottebok 1460 – 1468 med strödda räkenskaper från åren 1460-1473. Stockholms stads skottebok 1501 – 1510. Stockholms stads skottebok 1516 – 1525. Stockholms stads ämbetsbok 1419 – 1544. Utgivna af Kongl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia med understöd af Stockholms stad 1876 - 1948.

STOCKHOLMS STADS TÄNKEBÖCKER FRÅN ÅR 1592. Stockholms stads tänkeböcker från år 1592 – 1632  utgivna i 20 volymer I – XX av Stockholms stadsarkiv 1939 – 2004.

SVALENIUS, IVAN. Riksarkivet i Sverige 1560-1592, Stockholm 1991.

WALLERSTRÖM, THOMAS. Norrbotten, Sverige och medeltiden. Doktorsavhandling i arkeologi. Stockholm 1995.

WRANGEL, F. U. S:t Nikolai kyrkas i Stockholm vigselbok. Del I. 1609-1650. Stockholm, 1894.

WRANGEL, F. U. Stockholmiana I-IV. Ny upplaga. Stockholm 1912.


Noter:



[1] Dessa notiser har mer karaktären av minnesanteckningar än formella protokoll.

[2] År 1582 fanns tre borgmästare och fjorton rådmän, se Lager 1962 sid. 144.

[3] År 1600 åtalar således hertig Karls åklagare Erik Jöransson Tegel officeren Per Mickelsson. I detta mål fanns även Hans Stuart med i rätten. Per dömdes till döden men benådades, tog tjänst hos hertig Karl och blev stamfader för ätten Hammarskjöld.

[4] Lager, sid. 29.

[5] Stockholms Stads Tänkeböcker är utgivna i ett antal volymer (STb nnnn – nnnn) omfattande åren 1474-1483, 1483-1492, 1492-1500, 1504-1514, 1524-1529, 1544-1548, 1549-1553, 1553-1567, 1568-1575, 1576-1578, 1578-1583, 1584-1588, 1589-1591, 1592-1595, 1596-1599, 1600, 1601-1602, 1603-1604, 1605-1608, 1608-1613, 1614-1615, 1616-1617, 1618, 1619, 1620-1621, 1622-1623, 1624-1625, 1626, 1627,1628, 1629, 1630, 1631-1632. Se även Käll- och Litteraturförteckningen.

[6] Lokalhistorikern Frans de Brun är troligen ansvarig för matriklarna för den aktuella perioden. Han påpekar dock i sin uppsats on guldsmeder i Stockholm att uppgiften i SRR. att hustru Brita överlever sin make Finved guldsmed är felaktig ”vars införande jag inte kunnat förhindra”. Uppgiften i SRR. att Finved ärvs av sonen Nils är också felaktig. Om detta säger de Brun dock intet. Ett annat påtagligt fel i SRR. är att i matrikeln över borgmästaren Anders Svensson Bjur Gunnild Öndesdotter omnämns som syskonbarn till Anders medan det omvända självklart var det rätta! Det finns också fel som beror på fel i tänkeböckerna som inte kan upptäckas utan att jämföra flera relaterade notiser, något som redaktörerna av SRR inte haft tid till.

[7] Landskapshandlingar för Västerbotten (i Kammararkivet, Riksarkivet) finns med början från 1539.

[8] ”Identifiera personer ” kan i många fall bytas ut mot ”ange möjliga personer”.

[9] Birkarlaprivilegier har troligen aldrig formellt utfärdats, däremot verkar en sedvanerätt hade etablerats under medeltiden. Se Wallerström. Norrbotten Sverige och medeltiden. Sidorna 249 – 250.

[10] Nordlander, Johan. Om Birkarlarne, HT 1906 - 1907 .

[11] Till Luleå socken hörde vid denna tid även de byar som senare kom att bilda Råneå

 socken.

[12] SJb 1420 – 1474, sid. 164 akt 320.

[13] Kock används också som släktnamn av vissa köpmän av tysk härstamning, t.ex. den Hans Kock som finns i Stockholm i början på 1500-talet.

[14] Vattnet gick vid den här tiden betydligt högre än vid nuvarande Skeppsbron som skapats genom utfyllning och landhöjning. Vidare fanns en stadsmur som skydd mot fientliga skepp på redden . Nils Kocks hus som låg nederst i gränden låg trots det inte så långt från nuvarande Österlånggatan.

[15] SÄb 1419-1444, 347.

[16] SSb 1460-1468, sid. 7, 53, 90, 126, 162, (hustru) 193, 226, 260,302.

[17] Sjödén, sid. 54-56.

[18] STb 1483-1492 sid. 371.

[19] STb 1483-1492 sid. 475-477.

[20] STb 1483-1492 sid. 566.

[21] STb 1492-1500, sid. 27-28.

[22] STb 1492-1500, sid. 31-34.

[23] Pålänge låg i dåtida Kalix socken, senare i Nederkalix, övriga var från dåtida Luleå socken.

[24] I tänkeboken ”Fastabynom”, ursprungligen ”Sefasts by” av namnet ”Sigfast”.

[25] STb 1492-1500, sid. 189.

[26] Jöns Nilsson skomakare eller ”sutor” vilket betyder just ”skomakare” på Latin.

[27] STb 1492-1500, sid. 395.

[28] STb 1492-1500, sid. 397.

[29] STb 1492-1500, sid. 453.

[30] SJb 1420-1474, sid. 217, akt. 443.

[31] SJb 1420-1474, sid. 241.

[32] SSb 1460-1468, sid. 19, 62, 99.

[33] Den Danske unionskonungen Kristian den förste.

[34] SSb 1460-1468, sid. 135, 152. Botvid kunde tydligen även ”stöpe bösser” (kanoner).

[35] SSb 1460-1468, sid. 170, 201, 235, 268, 311.

[36] SJb 1420-1474, sid. 348.

[37] SJb 1420-1474, sid. 351.

[38] SÄb 1419-1544, sid. 300.

[39] STb 1483-1492, sid. 234.

[40] SJb 1420-1474, sid. 455.

[41] SJb 1420-1474, sid. 336.

[42] STb 1504-1514, sid. 72-76.

[43] STb 1492-1500, sid. 395.

[44] STb 1474-1483, sid. 144.

[45] STb 1474-1483, sid. 224.

[46] SÄb 1419-1544, sid. 296.

[47] STb 1483-1492, sid. 299. (Ett exempel daterat den 1:a oktober 1488.) 

[48] STb 1504-1514, sid. 67.

[49] STb 1514-1520, sid. 9.

[50] STb 1474-1483, sid. 281.

[51] STb 1504-1514, sid. 16.

[52] STb 1504-1514, sid. 248.

[53] STb 1504-1514, sid. 281.

[54] STb 1504-1514, sid. 310.

[55] STb 1514-1520, sid. 40.

[56] SSb 1516-1525, sid. 31, 67, 112, 153 och 186.

[57] STb 1524-1529, sid. 184.

[58] Rubrikerna med sidreferenser finns i ett bevarat register utgivet i F.U. Wrangels ”Stockholmiana”. Detta gör en ungefärlig datering av notiserna möjlig!

[59] Registret finns utgivet 1912 i F.U. Wrangels ”Stockholmiana”. Se sid. 464

[60] STb 1483-1492 sid. 167. I notisen kallas han ”Pedher Laurensson j Aardewik”.

[61] STb 1483-1492 sid. 234.

[62] STb 1504-1514, sid. 177.

[63] Då brodern Anders var rådman, senare borgmästare, kunde enligt stadslagen Per inte utses till rådman.

[64] STb 1514-1520, sid. 46, 57-58.

[65] SSb 1419-1544, sid. 361.

[66] STb 1514-1520, sid. 55. Karl Tordsson guldsmed och (gamle) Nils guldsmed är grannar och trätobröder. Denne Nils guldsmed skall inte sammanblandas med (unge) Nils Persson guldsmed som gifter sig med änkan efter Karls bror Lars Tordsson guldsmed.

[67] STb 1514-1520, sid. 62.

[68] STb 1483-1492, sid. 185.

[69] STb 1492-1500, sid. 433.

[70] SJb 1420-1474, sid. 402.  I notis 794 i jordeboken står faktiskt att Olof klensmed är Nils Magnussons ”forfader” vilket betyder företrädare i äktenskapet. Men det rätta förhållandet bör i stället ha varit att Olof klensmed var Mickel klensmeds ”forfader”. Notisen rör ju avvittring av hustruns fadersarv i samband med att framlidne Olof Andersson klensmeds dotter Kristina gift sig med Nils Magnusson som därmed övertagit förmyndarskapet över henne från Mickel Nilsson klensmed. Att Olofs och Sigrids yngre barn Anders och Katarina inte nämns i notisen beror på at dessa fortfarande var under Mikkel klensmeds förmyndarskap.

[71] SJb 1420-1474, sid. 146.

[72] SÄb 1420-1544, sid. 351.

[73] STb 1492-1500, sid. 314.

[74] SSb 1516-1525, sid. 23.

[75] SSb 1516-1525 sid. 61, 103, 145, 179, 206, 218, 234 och 258.

[76] Med viss reservation för att kung Gustav kunde hade höjt skatteuttaget.

[77] STb 1525-1529, sid. 28.

[78] STb 1525-1529, sid. 82.

[79] STb 1525-1529, sid. 163.

[80] STb 1525-1529, sid. 202.

[81] STb 1525-1529, sid. 227.

[82] Registret finns utgivet 1912 i F.U. Wrangels ”Stockholmiana”. Se sid. 464.

[83] STb 1514-1520, sid. 62.

[84] STb 1514-1520, sid. 180-181.

[85] STb 1514-1520, sid. 190.

[86] STb 1514-1520, sid. 199.

[87] STb 1504-1514, sid. 249.

[88] STb 1544-1548, sid. 277.

[89] Tillnamnet ”Bjur” användes endast  om Anders Svensson, men om familjen överlevt 1500-talet så kunde det ha sällat sig till namn som ”Orre”, ”Kråka” och ”Rehn”.

[90] Nordberg ”Luleå Sockens Historia”, sid. 95.

[91] Möjligen skall Jakob Nilssons farfaders patronymikon vara ”Östensson” någon Jakob Erlandsson finns inte dokumenterad annat än av Nordberg, se ovan. I samma källa ”Luleå Sockens Historia” på sidan 55 återger Nordberg ”in extenso” ett pergamentsbrev från 1502 bevittnat av en Jakob Östensson i Bensbyn samt Nils Nilsson i Persön, Erik Persson i Vibbyn, Tydeke Hansson i Sundom, David i Måttsund, Jöns Nilsson i Bredåker, Frans Persson i Måttsund, Nils Persson i Ängesbyn, Magnus Mårtensson i Ersnäs, Per Nilsson i Sunderbyn, Lars Eriksson i Sundom, Henrik Persson i Vitå. Den 27:e augusti 1490 visande Jöns Nilsson skomakare upp två brev för rådsturätten  i Stockholm i arvstvisten om Nils Kocks hus. Det ena brevet var bevittnat av Jakob Östensson i Bensbyn (se stycket om Nils Kock). Den 4:e september 1482 vittnade Erik Nilsson i Piteå, Mats Eriksson i Måttsund, Nils Nilsson i Persön och Östen i Bensbyn och svor på att framlidne Hans Larsson i Björsbyn gett sin kära hustru Katerina och sina barn en halv kork laxfiske beläget i Torneå (STb 1474-1483, sid. 372.). Ovanstående Östen i Bensbyn var troligen far till Jakob Östensson och därmed kanske Jakob Nilssons farfars far.

[92] SÄb 1419-1544, sid. 328.

[93] SSR R. 254.

[94] STb 1504-1514, sid. 272.

[95] STb 1504-1514, sid. 311-312.

[96] STb 1504-1514, sid. 314-315.

[97] STb 1514-1520, sid. 165.

[98] STb 1525-1529, sid. 14.

[99] SSb 1516-1525, sid. 27, 65, 108, 149, 237 och 261.

[100] STb 1525-1529, sid. 57.

[101] STb 1474-1482, sid. 383.

[102] STb 1504-1514, sid. 250.

[103] STb 1525-1529, sid. 167.

[104] STb 1525-1529, sid. 205.

[105] STb 1525-1529, sid. 225.

[106] STb 1525-1529, sid. 282.

[107] Registret finns i F.U. Wrangels ”Stockholmiana”. Se sid. 453-54.

[108] SÄb 1419-1544, sid. 305.

[109] STb 1549-1553, sidan 119.

[110] STb 1549-1553, sidan 111.

[111] STb 1549-1553, sid. 174-175.

[112] STb1553-567, sidan 89.

[113] STb 1525-1529, sid. 163.

[114] STb 1568-1575, sid. 117-119 och 196 (i bilaga).

[115] Rätten motiverar detta med att då Finved i några års tid legat på sin sotsäng har han levt på makarnas gemensamma egendom.

[116] Enligt Magnus Erikssons Stadslag, Ärvdabalken, II. ”Huru bakarv skall ärvas och skiftas”, Paragraf 1 så ärver vid ett bakarv den sida, moderns eller faders,  som är ”kortast”. Alltså är de lika långa i detta fall.

[117] STb 1568 - 1575, sid. 196 (i bilaga).

[118] STb 1568 - 1575, sidan 504. Hustru Ingeborg,  som företräddes av Olof Laurentii, kyrkoherde i Österhaninge samt Anders skrivare i Lundby, var nog något till åren kommen.

[119] SRR, R.308, sidan 138. de Brun har felaktigt antagit att Nils var Finveds son, men i så fall hade inte Finveds syster, hustru Ingeborg i Lundby varit arvsberättigad!

[120] Dessa är troligen alla arvingar efter en dotter till Sven Bjursson som var gift med en Torbjörn som endast är känd genom sonen Olof Torbjörnssons patronymikon. Denne Torbjörn hade troligen också en dotter som var gift med Jöns Persson i Lillpite som troligen var svärfar till Olof Mosesson i Lillpite.

[121] STb 1568–1575, sid. 302, 467-468.

[122] STb 1504-1514, sid. 249.

[123] SÄb 1419-1544, sid. 368.

[124] SSB del II, R.339. Tyvärr saknar detta omfattande register över borgmästare och rådmän i Stockholm hänvisningar till de ursprungliga källorna.

[125] STb 1544-1548, sid. 278.

[126] STb 1544-1548, sid. 310-311.

[127] STb 1592-1595, sid. 147.

[128] STb 1549-1553, sid. 174-175.

[129] STb 1549-1553, sidan 192. Detta är en av sju liknade intyganden på sidorna 191-193.

[130] STb 1549-1553, sidan 195.

[131] STb 1549-1553, sid. 196.

[132] STb 1553-1567, sid. 54.

[133] STb 1553-1567, sid. 77.

[134] SRR del II, R.339.

[135] STb 1553-1567, sid. 160-162.

[136] STb 1553-1567, sid. 222.

[137] STb 1553-1567, sid. 251.

[138] STb 1553-1567, sid. 287-288.

[139] SST 1568 -1575, sid. 45.

[140] STb 1568-1575, sid. 116.

[141]STb 1568-1575, sid. 161. Egentligen framgår av rubriken endast att Knut Håkansson gifter sig, bruden nämndes inte vid namn.

[142] STb 1584-1588, sid. 459.

[143] Svalenius. Riksarkivet i Sverige 1560-1592, sid.106.

[144] SÄb 1420-1544, sid. 361.

[145] Enligt Bertil Steckzén leder Hans Larsson Priwalk, som t.f. krigsöverste,  ett tåg till Kolahus på sommaren, 1591, överlever men är död 1592-02-14.

[146] STb 1596 – 1599, sid. 285.

[147] STb 1603 – 1604, sid. 179.

[148] Stb 1605 – 1608, sid. 217. Torfast Olsson ägde ett hus, kanske detta, på Svartmangatan.

[149] Dels kan Johan ha varit omgift, dels kan formuleringen ha varit enbart formalia.

[150] Denna ansvarsfördelning gällde år 1582, se Lager 1962 sid. 30.

[151] Någon Mats Hop som han kallas i rubriken fanns inte i Arboga detta år. Måns Hop som han kallas i texten fanns däremot i Arboga 1568.  Enligt personregistret till Arboga Stads tänkebok var ”Mons Hop” i Arboga bl.a. härbärgerare detta år. Man kan föreställa sig att arklimästaren fått ett eller två stop öl för mycket och då kommit i bråk med härbärgeraren!

[152] STb 1568 -1575, sid. 10.

[153] STb 1568 -1575, sid. 532.

[154] STb 1576-1578, sid. 242 – 244.

[155] Hennes patronymikon anges endast en gång i tänkeböckerna och kan vara fel!

[156] STb 1578 -1583, sid. 112.

[157] STb 1584-1588, sid. 459.

[158] SST 1568-1575, sid. 75, 171.

[159] STb 1568-1575, sid. 189.

[160] STb 1568-1575, sid. 136.

[161] STb 1568 -1575, sid. 302 samt sid. 467-468. Olof kallas ”Moises” på sid 302, ”Moÿses” på sid 467.

[162] STb 1576-1578, sid. 14.

[163] SST 1576-1578, sid. 17 och sid, 121.

[164] STb 1576-1578, sid. 280.

[165] STb 1576-1578, sid. 365.

[166] STb 1578 -1583, sid. 96.

[167] Enligt Magnus Erikssons stadslag ärvde halvsyskon  ¼ och helsyskon  ¾. Syskonbarn (-barn)  intill fjärde led var arvsberättigade

[168] Sonen Nils Torbjörnsson är känd från arvskiftet efter Margits syster Anna Andersdotter (Kråka) 1590. Se STb 1589 - 1591, sid. 166. Möjligen var även prästen Anders (S)torbjörnsson som framträdde vid 1590 års arvskifte efter Per Olsson Torfast en son. Se STb 1589-1591, sid. 182-184.

[169] Nordlander, Johan. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 355. Torbjörn i Sjulnäs, Olof Mosesson från Lillpite och Sven Persson från Sjulnäs var nämndemän vid vintertinget i Piteå socken år 1539.

[170] Per Nilsson kunde möjligen ha varit gift med Olof Torbjörnssons änka.

[171] Nordlander, Johan. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 317-320. 1543 betalar Per Nilson i Kopparnäs och Anders Jönsson i Hällan 2 mark vardera i köpmanspenningar.

[172] Nordlander, Johan. Om Birkarlarne, HT 1906 sid. 240.

[173] Nordlander, Johan. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 285.

[174] A.N. i Böle som var död 1575[174],  A.N. i Håkansö som taxerades till 86 mark och 6 öre och endast hade 4 kor samt A.N. i Manjärv som taxerades till 122 mark 4 öre och hade 7 kor.

[175] Per Nilsson har således tre kvinnor som verkar vana att tala för sig och sina barn med sig i rådsturätten.

[176] STb 1578-1583, sid. 151.

[177] STb 1578-1583, sid. 428-429.

[178] Alternativt kunde hon ha varit syskonbarn till Per Olofsson Torfast vilket verkar mindre troligt!

[179] STb 1578-1583, sid. 303. Något märkligt är att den trolige fadern till underlagmannen Sven Persson inte kunnat skaffa sig en korrekt fullmakt. Hade han börjat bli senil, han torde ha varit cirka 80 år 1582.

[180] Detta är första och enda gången som hennes patronymikon anges. Kan vara fel!

[181] STb 1584-1588, sid. 246.

[182] STb 1584-1588, sid. 333.

[183] STb 1589-1591, sid. 182-184.

[184] Boström, Leif. Birkarlar i Piteå socken. Lars Olofsson var bonde i Porsnäs 1539-1567. Han var landsköpman 1563-1564. Sonen Mårten Larsson tog över gården i Porsnäs och ägde den 1561-1565. Hustru Karin och hennes barn hade 1571 en egendom värderad till 1017 mark 2 öre. Hon bodde på socknens tredje rikaste gård och var möjligen änka efter Lars Olofsson.

[185] Boström, Leif. Birkarlar i Piteå socken. Lars Olofssons son Lars Larsson ägde 1573-1574 gården Pullnäs i Porsnäs. Därefter flyttade han till Ede i Svensbyn, som han övertar efter Tomas Eriksson och äger från 1575. Där var han birkarl 1580 och 1590 samt landsköpman 1589-1590.

[186] Hustru Karin i Porsnäs var troligen Lars Olssons änka, se ovan. Att Olof Torbjörnsson skulle ha haft tre döttrar med namnet Karin verkar inte troligt!

[187] Boström, Leif. Birkarlar i Piteå socken. Gården Hällan låg i Öjebyn. Jöns Olofsson var bonde där 1539-1543. Anders Jönsson var bonde 1543-1576 och landsköpman 1543-1566. Vid Älvsborgs lösen 1571 var gårdens förmögenhet värderad till 580 mark. Abraham Andersson var bonde på gården 1577-1598. Han var birkarl 1580, men inte 1590. Han efterträddes av sina två söner som var bönder på Hällan: Jon Abrahamsson 1596-1636 och Torfast Abrahamsson 1602-1629.

[188] Boström, Leif. Birkarlar i Piteå socken. Västansund låg i Öjebyn. Nils Olofsson ägde gården 1539-1549. Olof Nilsson ägde gården 1551-1594. Han var birkarl även 1580 och 1590. Han var landsköpman 1554-1558, 1561-1562, 1566 och 1588-1590. Hans förmögenhet värderades 1571 till 688 mark 6 öre.

[189] Piteå församlings äldsta historia. Sidan 51.

[190] Möjligen men inte troligen kan Olof Nilsson ha varit gift med änkan efter Olof Torbjörnsson.

[191] I inledningen till register över tänkeboken för Arboga stad 1451-1569 skriver redaktören Sven Ljung ”Namnen Storbjörn och Torbjörn med respektive patronymika ha placerats på T, då vissa tänkeboks-skrivare ej göra någon skillnad mellan dem.”

[192] Att Torbjörn Olofsson och Margit Anderssons hade söner hade namnen Olof och Anders var ju helt enligt dåtidens regler för namnuppkallelse!

[193] Det är inte beskrivet hur tiondepenningen (10 % av arv till ”utombys” arvingar) betalades, skulle 26 daler dras från de 260 dalerna som Piteborna fick eller hade Henrik åtagit sig att betala de 26 dalerna. Om tiondepenning, se Ericson, Lars, ”Borgare och byråkrater”, sidan 306.

[194] Britas del var egentligen hennes far Torfast Olofssons (halv?) syskondel och Margaretas hennes moder Karin Olofsdotters (hel?) syskondel. Möjligen ingick förutom Per Olssons sätehus även fast egendom av mindre värde. Olof Stake klandrar den 6:e mars 1581 Anna för att ha avhänt sig egendom som arvingarna hade del i. Se STb 1578-1583, sid. 428-429.

[195] Enligt Magnus Eriksons Stadslag. Ärvdabalken VII ”Om halvsyskons arv och helsyskons arv”, sid. 57.

[196] STb 1568-1575, sid. 320 och 480.

[197] STb 1568-1575, sid. 513.

[198] STb 1578-1583, sid. 428-429.

[199] STb 1576-1578, sid.260-261.

[200] STb 1584-1588, sid. 3, 6 och 13.

[201] STb 1584-1588, sid. 502. Adelsmannen var troligen  Olof Stake till Hönsäter. Borgaren Olof Stake kan ha tillhört samma släkt, exempel på adelsmän som blivit borgare i Stockholm finns.

[202] STb 1584-1588, sid. 246.

[203] STb 1605-1608, sid. 216-217.

[204] Margareta (d.ä.) var troligen Karins dotter med Olof Stake och nämndes därför inte som arvinge till Knut Smålänning.

[205] År 1603 härjade pesten i Stockholm möjligen dog Karin (1) detta år. Sonen Bengt avrättades troligen 1605-06.  Om Karin (1) är densamma som den fru Karin Olofsdotter som är i rätten i slutet på november 1602, så dog hon troligen vintern 1602/03. Därefter skall då Knut gift om sig med Karin (2) och fått sonen Johan varefter Karin (2) dog, troligen då i barnsäng,  barnet Johan dog och därefter även Knut allt innan sonen Bengt avrättas 1605-06.

[206] Med sin förste man Anders Månsson hade hon inga barn som överlevde honom. Fadern Måns Ingesson i Åbo ärvde efter honom, Se STb 1568-1575, sid. 320 och 480.

[207] Ericson, Lars. Två stockholmsborgares privatarkiv från början av 1600-talet.

[208] STb 1601-1602, sid.  68, 71 och 75.

[209] Domböcker från Sköllersta Härad uttydda och publicerade på Internet av Göran Ekberg.

[210] Sköllersta är en socken i Närke och en tätort i Hallsbergs kommun.

[211] Boström, Leif. Släkten Kråkas Äldsta Led.

[212] STb 1544-1548, sid. 278.

[213] Vb Landskapshandlingar 1546:5. (Mikrokort)

[214] SST 1553-1567, sid. 33.

[215] STb 1568-1575, sid. 155.

[216] Hans Nilsson har ett hemman i Antnäs 1571 (Älvsborgs lösen).

[217] Nordlander, Johan, Korsmässmarknaden, sid. 25.

[218] Uppgifterna om Hans Nilsson i Antnäs och dennes far Nils Anderson är från Leif Boström.

[219] STb 1578-1583, sid. 13.

[220] STb 1589-1591, sid. 163.

[221] Stämmer inte med tänkeboken, arvskiftet är daterat den 24:e juni 1571 , se STb 1568-1575, sid. 155.

[222] Linköpings Stifts Herdaminnen, sid. 378.

[223] Herr Nils tillträdde 1561 och hade en dotter som var omkring 20 år gammal 1574.

[224] Boström, Leif, Birkarlar i Piteå socken . Olof Andersson i Svensbyn. Birkarl 1580 och 1590. Landsköpman 1586-1593. Det är möjligt att Olof Andersson var måg till Pål Larsson, som var landsköpman 1554-1580 och 1571 hade en egendom värderad till 758 mark 6 öre.

[225] Nordlander, Johan. Korsmässmarknaden. Sidan 25.

[226] Nordlander, Johan. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 319.

[227] Boström, Leif. Birkarlar i Piteå socken. Anders Olofsson i Sjulnäs var landsköpman 1561-1562, 1564-1580, 1590. Möjligen var han samme person som Anders Olofsson i Långnäs som var landsköpman 1586-1588 och 1592 samt troligen 1549-1561. Flera Anders Olofsson är bönder under 1500-talet i Sjulnäs, en i Långnäs. Den rikare Anders Olsson i Sjulnäs hade 1571 en egendom värderad till 247 mark 4 öre.

[228] Detta är en spekulation baserad på att birkaren och landsköpmannen Olof Andersson troligen var från Sjulnäs. Notera att Långnäs var en del av Sjulnäs vid denna tid enligt Piteå församlings äldsta historia. Sidan 99. Olof Andersson i Långnäs omnämndes troligen därför ibland som Olof Andersson i Sjulnäs. Ytterligare minst en Olof Andersson fanns dock vid denna tid i Sjulnäs.

[229] Nordlander, Johan. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 285.

[230] Långnäs är vid denna tid en del av Sjulnäs som senare blir en egen by.

[231] Landskapshandlingarna för Västerbotten 1539:1 sidan 55 (Mikrokort S1041 1)

[232] Boström, Leif. Birkarlar i Piteå socken. Enligt Johan Bure hade Olof Hersessons son Anders Olofssons son Olof Anderssons son Anders Olofssons dotter Karin Andersdotter en son Anders Olofsson född i Östanbäck, Skellefteå socken, som var bonde i Sjulnäs. Han hade barnen Olof, som tjänade i Gävle och Karin som var gift utanför Stockholm.

[233] 1543 års jordebok för Västerbotten. I Nordlander,  Norrlänska samlingar, sidan 283.

[234] STb 1544-1548, sid. 12.

[235] STb 1544–1548, sid. 124-125

[236] STb 1576 – 1578, sidorna 184 – 186.

[237] STb 1549-1553, sid. 134.

[238] STb 1549-553, sid.168.

[239] STb 1553–1567, sid. 126.

[240] STb 1553-1567, sid. 204.

[241] STb 1568 -1575, sid. 222.

[242] STb 1568 -1575, sid. 298.

[243] STb 1568-1575, sid. 384.

[244] STb 1568-1575, sid. 389.

[245] STb 1568 - 1575, sid. 387, 593.

[246] Makarna gav varandra tredjepenning den 26:e januari 1558, se ovan.

[247] STb 1578 - 1583, Sidan 6.

[248] STb 1578 - 1583, sid. 326.

[249] STb 1578 - 1583, sid. 332.

[250] STb 1584 - 1588, sid. 349.

[251] STb 1589 - 1591, sid. 18.

[252] STb 1584 – 1588, sid. 387.

[253] STb 1589 - 1591, sid. 161.

[254] STb 1589 - 1591, sid. 166.

[255] I denna notis felaktigt kallad Söderby, men av andra notiser framgår att man avsåg Nils Andersson i Sunderbyn.

[256] STb 1592 - 1595, sid. 86, 87.

[257] STb 1592 - 1595, sid. 237.

[258] STb 1605 - 1609, sid. 192-193.

[259] Nordlander, Johan. Korsmässmarknaden. Sidan 44.

[260] Ericson, Lars. Borgare och byråkrater. Sidan 137.

[261] S:t Nikolai kyrkas i Stockholm vigselbok, Sidan 3.

[262] STb 1605 - 1609, sid. 37.

[263] STb 1605 - 1609, sid. 192-193.

[264] Då Anna Andersdotter ärvde detta hus efter sin framlidne man Olof Knutssons heter gränden ”Store Jönses gränd”. Då Knut Kråka bor i huset kallas gränden ”Olof Knutssons gränd” . Knut Kråka bor i detta hus till 1623 då han var tvungen att sälja på grund av ekonomiska problem.

[265] 1607-11-30, STb 1608-1613, Bilaga 2, sid. 248-258.

[266]  STb 1608-1613, Bilaga 12, sid. 310-309.

[267] STb 1608-1613, Bilaga 11, sid. 276-309.

[268] STb 1614-1615, Bilaga 14, 15, sid. 245, 266.

[269] STb 1616 - 1617, sid. 128-130.

[270] SRR, R.413, Del II sid. 166.

[271] STb 1618, sid. 1.

[272] STb 1618, sid. 180.

[273] STb 1618, sid. 296.

[274] STb 1619, sidan 33.

[275] STb 1619, sid. 167-168.

[276] STb 1620 - 1621, sid. 86-87.

[277] STb 1622 – 1623, sidan 434.

[278] STb 1622 – 1623, sidan 163.

[279] SRR, R.413, Del II sid. 166.

[280] STb 1624 – 1625, sid. 120.

[281] STb 1629, sid.42-43 och sid.170-171.

[282] Ericson, Lars. ”Borgare och byråkrater...”, Stockholm 1988. Sidan 137.

[283] Knut Kråka d.y. var först styvson till borgmästaren Olof Pedersson Humbla och senare till borgmästaren i Norra Förstaden Mathias Trost.

[284] STb 1622 – 1623, sidan 489.

[285] STb 1624 – 1625, sidan 11,

[286] STb 1624 – 1625, sidan 204.

[287] Denna uppgift härrör troligen från Frans de Brun, vars ”Holmiana et alia” finns på Stadsarkivet.

[288] STb 1624 – 1625, sidan 57.

[289] Nordlander, Johan. Korsmässmarknaden, Sidan 25.

[290] Nordlander, Johan, Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 319.

[291] STb 1592 – 1595, Sidan 67.

[292] STb 1596 – 1599, sidorna 403 – 445.

[293] STb 1592 – 1595, Sidan 67.

[294] Nordlander, Johan. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 319.

[295] Nordlander, Johan. Norrlänska samlingar, Första serien 1-6, sid. 279.

[296] SRR, R.400, Del II sid 163.

[297] STb 1624 – 1625, sidan 290. Se även sidan 185.

[298] STb 1603 – 1604, sidan 306-307.

[299] STb 1608-1613, Mantalsregister, Bilaga 2, sid 248-25.

[300] STb 1608-1613, Taxeringslängd, Bilaga 12, sid 310-309.

[301] STb 1608-1613, Mantalslängd, Bilaga 11, sid 276-309.

[302] STb 1614-1615, Bilaga 14, Mantalslängd, örespenningar för Älvsborgs lösen, sidan 264, 274.

[303] STb 1618, sidan 183.

[304] STb 1618, sidan 227.

[305] SST 1624 – 1625, sidan 308.

[306] SRR, R.400, Del II sid 163.

[307] STb 1626, sidan 254.

[308] Elgenstierna, Gustaf, ”Den Svenska Adelns Ättartavlor”, Del II sidan 123, ”Adliga ätten Crusebjörn”.

[309] Herr Anders hade troligen två döttrar A.M. Andersdotter och K. Andersdotter enligt Bygdén, Härnösands Stifts Herdeminne del III: sidorna 64-67.

[310] Möjligen kan det ha varit vapenskölden enbart som fått Elgenstierna att ange att hon kallade sig Rehn, initialerna säger ju fortfarande Cecilia Ingvaldsdotter. Vapenskölden kan då ha anspelat på faderns forna birkarastatus och inte på släktnamnet Rehn.

[311] Bjur Svenssons söner Anders och Per  byter bort sin brödradel i sina fäders gård i Bensbyn.

[312] Olof Mosesson kan ha varit broder till birkarlen i Piteå lappmark Karl Mosesson i Bure.

[313] Möjligen skall Jakob Nilssons farfaders patronymikon vara ”Östensson”, se not 90 ovan.

[314] Per Clemetsson och hans ättlingar. Sidan 186.

[315] Uppgift från Leif Boström.

[316] I 1543 års jordebok över Västerbotten finns bland de 2333 hemmansägarna endast Karl Mosesson i Bure och Olof Mosesson i Lillpite som bär detta patronymikon, Det vore naturligt att tro att de var bröder. Men birkarlen Karl Mosesson var enligt Johan Bures genealogin son till Moses Svensson i Bure. Någon Olof Mosesson i Lillpite omnämns inte av Johan Bure.

[317] Han verkar ha två döttrar med namnet Karin, troligen halvsyskon.

[318] I mantalslängden från 1539 har Torbjörn Olofsson en son som då måste ha varit född senast 1524.

[319] Stadsskrivaren kan ha skrivit fel patronymikon för herr Anders. I inledningen till register över tänkeboken för Arboga stad 1451-1569 skriver redaktören Sven Ljung ”Namnen Storbjörn och Torbjörn med respektive patronymika ha placerats på T, då vissa tänkeboksskrivare ej göra någon skillnad mellan dem.”

[320] STb 1589 – 1591, sidan 183.

[321] Uppgift i e-post från Leif Boström, Täby.

[322] Om Lars Larsson var en arvinge borde antingen fadern eller modern vara ett barn till Olof Torbjörnsson, Lars hustru var dotter till birkarlen Tomas Eriksson i Svensbyn även kalla Tomas i Ede enligt Leif Boström. Alternativet att Lars Larsson ärvde genom sin hustrus moder kan  inte uteslutas då varken Lars Olofsson eller dennes hustru omnämndes vid arvskiftet 1579.

[323] Uppställningen ”, Olof Nilsson och Anders Nilsson samt herr Anders Storbjörnson” med ”och” i stället för ”,” mellan Olof och Anders tolkar jag som om Olof och Ander uppträder tillsammans som bröder.

[324] Uppgift i e-post från Leif Boström, Täby.

[325] Enligt ”Piteå församlings äldsta historia.” sidan 50, äger en Anders Nilsson ett hemman i Böle 1539-1574 varefter sonen Tomas tar över. Denne A.N. kunde inte framträda i rätten 1590.

[326] Mannen var förmyndare för hustrun och förde normalt hennes talan inför rätten.